En illustrerad fabel, som ger människan en chans till under djurens förmyndarskap.
Elefanten och Tyrannosaurus svängde foten runt var sin knapp med siffran noll på. En knapp som det var meningen att de skulle trycka på när det inte längre fanns något hopp. Bägge visste att det inte fanns något hopp.
Författaren, Lars Thirslund, är konstnär och delar sin tid mellan Danmark och Sverige.
91 sidor. Pris 70:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala 110:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer kapitlet “Djurens rättigheter” ur Lars Thirslunds fabel.
En av de första sakerna som världsorganisationen behandlade var ett förslag om att man skulle anta följande förklaring:
Alla djur har rätt till:
liv
mat
trygghet i sitt revir
att sträva efter Iycka
att bilda familj
att uppfostra sina ungar efter egen vilja
att säga sin mening
att försvara sig mot överfall
att klaga mot övergrepp mot djurens rättigheter vid en domstol för djurens rättigheter.
Alla djur lovprisade förslaget och uttalade sin förtröstan att det skulle leda till alla djurs Iycka. Många hade förslag om fler regler, som skulle göra djuren ännu lyckligare.
Alla de förslagen hänvisades till utredning i en kommitté, som för säkerhets skull fick en boaorm som ordförande. Bara ett djur hade invändningar mot grundförslaget. Det var renen som pekade på att förslaget på en rad punkter var oklart och även motsägelsefullt.
“Vad menas med att vi alla har rätt till liv, mat och säkerhet, när det nu är sa att många av oss lever på att äta andra eller att ta mat från andra? Vad menas med att vi har rätt att sträva efter lycka – på vilka villkor? – Min Iycka är inte densamma som vargens. Den är inte ens samma som zebrans. Det står att vi har rätt att bilda familj, men hur stor? Världen är redan överbefolkad. Det finns för lite gräs. Räven har rätt. Vi måste utforma en förklaring som fastställer nödvändiga gränser för hur långt vi får sträva efter lyckan och som begränsar hur många ungar varje djur, t ex vargen, rimligtvis får sätta till världen med tanke på tillgången till mat, men också med hänsyn till miljö och revir. Om vi skall sluta att slåss och slå ihjäl varandra, så måste vi ha regler för hur vi behandlar våra naturresurser. De måste fördelas så att varje djur först och främst får det som är viktigast för just det djuret. Vi är ju mycket olika!” sa han. För egen del ville han ha fria ytor omkring sig – en orörd natur – och han föredrog ordentligt avstånd till grannarna, särskilt en viss sorts grannar – själv var han vegetarian.
Det här inlägget möttes inte med jubel. Snarare med förstämdhet och osäkerhet. Vad sätter man emot sanningen? Man talar om något annat och låtsas inte om saken. Det var vad de följande talarna gjorde; men så steg den erfarna och hala sjöelefanten upp i talarstolen, han visste hur man bar sig åt. Efter att ha lagt sitt professionellt rynkade ansikte i särskilt djupa fåror började han så här: “Jag är mycket fundersam inför det jag nyss hörde! Jag kan inte låta bli att ställa frågan: vad är renen för person? Vilka obehagliga undertoner känns igen i hans inlägg? Det doftade av rasism, isolationism, vegetarianism. Det går inte att komma ifrån. Jag hade helst avstått – men jag kan inte låta bli att ge uttryck för det obehag som jag kände. Och vad vill renen egentligen?-skapa splittring! Ja, precis! Vi måste avvisa sådana tendenser. Vi måste hålla ihop. Just nu är det bara det som betyder något. Kom ihåg allihop: Vi är alla gräsätare – vi behöver varandra !” Sjöelefanten fick demonstrativt bifall från sina vänner runtom i salen.
Renen fick inte den utredning han ville ha: men sjöelefanten fick tillstånd en samarbetskommitté för djurens behov av varandra.
Renen fick inte heller något öppet stöd av räven – om han nu hade väntat sig det. Räven gjorde sig liten och höll till längst bak. Han applåderade med pokeransikte sjöelefantens tal. “Naturligtvis har Renis rätt!” – sa han efteråt till geten. “Men man kan inte säga sanningen utan vidare – det går inte. Renis kommer att isolera sig och når ingen vart.”
Men renen kände sig inte isolerad när han efter mötet travade hem helt ensam genom ödemarken. Han visste att sanningen inte längre kunde vänta. Och om ingen vågade säga sanningen, så skulle den tala själv. Ett budskap var redan på väg ned för älven, som lyste av ett silvervitt Ijus. Det kom från de vita bukarna på hundratusentals fiskar som med buken uppåt drev ned för strömmen. Deras hälsning var att människornas förgiftning av naturen hade nått de mest avlägsna områdena och drabbade alla djur, i när och fjärran.