Sverige har undertecknat ett flertal konventioner om mänskliga rättigheter, konventioner som Sverige förpliktat sig att följa. Det har blivit allt vanligare att svenska medorgare åberopar dessa konventioner till sitt stöd i strid mot politiska beslut eller domstolsutslag i Sverige. I några uppmärksammade fall har Sverige fällts för brott mot konventionerna.
I boken återges konventionstexterna till:
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
FNs konventioner om de mänskliga rättigheterna
Vidare återges:
FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna
Helsingforsavtalet
Regeringsformens rättighetskapitel
Professor em Jacob Sundberg har skrivit en inledning, som bland annat behandlar hur medborgaren gör sin rätt enligt konventionerna gällande.
Pris 180:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala 220:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett utdrag ur professor Jacob Sundbergs förord, ett utdrag som behandlar tre fall som prövats av Europadomstolen
Vad en prövning jämlikt Europakonventionen innefattar och hur en process praktiskt kan gå till belyses kanske bäst av några exempel ur verkligheten. De tre följande verkar lämpliga ur den synpunkten.
Piersack vs Belgien
Europeiska Domstolen avkunnade dom i målet den 1 oktober 1982. En vårnatt 1976 sköts två fransmän ned på öppen gata i Bryssel från en förbipasserande bil. I bilen befann sig den belgiske vapensmeden Christian Piersack och två till. Det gjordes en förundersökning och hölls en rättegång mot Piersack som bedyrade sin oskuld, men som dömdes för mord till 18 års fängelse. Men förundersökningen hade skett under en chefsåklagare som övat viss tillsyn över den åklagare som skötte ärendet, och under rättegången dök chefsåklagaren upp som ordförande i distriktsdomstolen, dit han befordrats i ämbetsmannamässig ordning. När distriktsdomstolen fann Piersack skyldig var ordförandens röst avgörande. Piersack klagade och gjorde gällande att domstolen varit jävig eftersom ordföranden förut fungerat som åklagare i målet. Belgiska högsta domstolen ansåg inte att han “fungerat som åklagare” och avslog besvären, men Piersack vände sig då till Kommissionen i Strasbourg och gjorde gällande att han inte fått rättegång inför en “opartisk domstol” som var hans rättighet enligt Art. 6 (1).
Europeiska Domstolen fann Belgien skyldigt till en kränkning av artikeln. Domstolen lade den avgörande vikten vid icke huruvida chefsåklagaren faktiskt varit partisk eller kunnat förutsättas vara i stånd att opartiskt handlägga ett mål varmed han tidigare tagit någon befattning, utan vid hur förhållandena framträdde för allmänheten. Varje domare för vilken det fanns skälig anledning att befara partiskhet måste anses skyldig att ej deltaga i avgörandet. “Det räcker att finna att opartiskheten hos den domstol som har att taga ställning till åtalet kan framträda som tveksam” skrev Europeiska Domstolen.
Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen vs Danmark
Europeiska Domstolen avkunnade dom i målet den 7 december 1976. Tvisten härrörde från sexualundervisningen i de danska skolorna och målet kallas också för “Det danska sexualundervisnings målet”. -Inspirerade från Sverige hade danskarna år 1970 lagstiftat om sexualundervisningen i folkskolan. Genom olika skolbyråkratiska konstgrepp, välkända från det svenska skolsystemet, hade man sedan infört en obligatorisk sexualundervisning för skolbarnen i de danska statliga skolorna. Sedan en kompakt föräldraopinion i det religiöst tämligen engagerade Danmark motsatt sig detta. anförde några föräldrar klagomål inför Kommissionen i Strasbourg gällande kränkning av Art. 2 i Första Tilläggsprotokollet som handlar om föräldrars rätt att få sin religiösa och filosofiska övertygelse respekterad vid skolundervisningen av barnen. Nu fann Domstolen att någon kränkning icke kunde anses ha förelegat. Men det var mycket nära. Domsmotiveringen gick nämligen ut på att det var existensen av privatskolorna som räddade den danska regeringen.
Även ett mycket generöst stöd till privatskolorna dispenserade visserligen icke statsmakterna från skyldigheten att i de statliga skolorna respektera föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse, men existensen av samma stöd gjorde det i alla fall motiverat att se generöst på hur de danska statsmakterna utformat en undervisning som i sig var ägnad att kränka en sådan övertygelse. Föräldrar kunde ju slippa få sin övertygelse kränkt genom att sätta barnen i privatskola.
Häri ligger en pekpinne också för andra stater än Danmark. Stödet till de danska privatskolorna hade medfört att det i Danmark med 5.2 miljoner invånare fanns 60 000 elever i privatskolorna. I Sverige med över 8 miljoner invånare undervisas allenast cirka 5800 skolpliktiga elever i skolor med enskild huvudman, d.v.s. privatskolor.
Sporrong och Lönnroth vs Sverige
Europeiska Domstolens dom avkunnades den 23 september l982. Tvisten härrörde från två Stockholmsfastigheter som låg under byggnadsförbud. Den ena mellan 1954 och 1979, den andra mellan 1968 och 1980. För den första gavs expropriationstillstånd 1956, vilket regeringen upphävde 1979. För den andra fastigheten gavs expropriationstillstånd 1971 som också det upphävdes 1979. Domstolsprövning hade kunnat ske endast om Stockholms kommun tagit tillstånden i anspråk. Den prövningen kunde emellertid i sådant fall endast ha gällt fastställandet av expropriationsersättningens storlek. Någon möjlighet att överklaga regeringsbesluten om expropriationstillstånd eller att få omprövning av dem fanns inte. Inte heller byggnadsförbuden kunde påverkas annat än genom ansökningar om dispens för byggnadslov, trots att expropriationstillstånden upphävde normala befogenheter att bygga efter gällande stadsplan. Fastighetsägarna hade nackdel under förbudstiden bl.a. genom att det blev svårt eller omöjligt att sälja, att det blev äventyrligt att investera i fastigheterna, att byggnadslov som kommunen kunde förmås att bevilja skulle förenas med villkor om eftergifter i ekonomiska hänseenden etc.
Fastighetsägarna anförde klagomål hos Kommissionen i Strasbourg. Kommissionen fann dem berättigade på visst vis och förde fram dem mot Sverige inför Europeiska Domstolen. Domstolen undersökte om uttrycket “inskränkningar i nyttjandet” i andra stycket av Art. 1 i Första Tilläggsprotokollet var tillämpligt och fann byggnadsförbuden vara en sådan inskränkning, men expropriationen var ett led mot berövande av “äganderätten” och skulle därför prövas enligt första stycket, första meningen. Domstolen undersökte sedan om uttrycket “äganderätten” i första stycket, första meningen var tillämpligt och fann att så var fallet. Domstolen ansåg, att även om de tillstånd som klagomålen rörde ej stred mot svensk lag så innebar detta inte, att den svenska lagstiftningen var förenlig med Konventionen. Problemet blev då att avgöra om en rimlig avvägning skett mellan det allmännas intresse och kravet på skydd för den enskildes rättigheter. Domstolen gjorde en konkret bedömning av om avvägning skett på lämpligt sätt. Man angrep förlängningarna av expropriationstillstånden och påpekade att enligt svensk rätt det enda sättet att få slut på dem var genom återkallelse. Förlängningarna av tiden för tillstånden i förening med byggnadsförbuden förstärkte inskränkningen i äganderätten. Därför hade någon rimlig avvägning ej skett och artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts. Domstolen fann också en kränkning av artikel 6 (1) föreligga därför att klagan dena inte haft rätt till en prövning av expropriationstillstånden vid domstol.