Under oktober 1970 genomfördes en stor militärmanöver i Blekinge. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av topphemliga svenska militära handlingar.
En grupp svenska soldater slog tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde de en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland.
Erik Ekelund deltog i manövern. Efter DDRs fall hittade han i tidigare hemliga arkiv de sista pusselbitarna i det spännande dramat. Hans laddade bok återger i romantiserad form händelserna i Blekuinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med tystnadsplikt i tjugofem år – till oktober 1995. Men nu kan allt berättas.
Författaren, Erik Ekelund, är civilekonom och sedan många år bosatt i Tyskland.
443 sidor. Inbunden. Pris 210:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ boken från vår nätbutik eller betala 240:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här får Du ett smakprov ur boken:
Kl 21.50 kom löjtnant Aspengren in på expeditionsrummet.
“Johnsson ska köra amiralen till Skillingenäs. Längst ut på näset finns en brygga för sommarstugeägarna. Där ska ni parkera mot vattnet, släcka strålkastarna och därefter blinka två gånger med helljuset. Amiralen kommer då att hämtas upp av en mindre båt för att föras till en större som ligger utanför och väntar. När amiralen är avhämtad kontaktar Johnsson mig på radio för vidare instruktioner. Skillingenäs ligger här!” sa Aspengren och pekade på en karta. “Är allt klart?”
Christian repeterade, tog emot radion och kollade frekvensen. Han gick ner och körde fram bilen.
Viceamiral Krokschnabel kom med en liten väska i handen.
“Nej tack, jag sitter framme!” sa han när Christian öppnade bakdörren.
Han såg att viceamiralen hade en pistol i ett fodral vid midjan. Christian tänkte på vad han hade hört på bandet alldeles nyss. Antagligen skulle de väl vara nedslagna båda två innan viceamiralen hann få fram det. Han gav inte intryck av att vara någon Speedy Gonzales, han var nog över 60 år.
Efter de kört igenom vakten sa viceamiralen:
“De säger, att vi kanske ska bli bortrövade. Därför fick jag den här pistolen. Det liknar ju rena vilda västern. Är Johnsson också beväpnad?”
“Nej, amiral.”
Han körde ut på R15. Efter Nättraby svängde han in till vänster, månen var uppe men det var ganska molnigt. Amiralen talade om svarta nätter i exotiska länder. Det tog inte så lång tid innan de var framme vid bryggan. Christian stannade några meter framför bryggan på den smala vägen. Det var alldeles tyst, furuskogen stod tät på båda sidorna ända fram till vägen. Det skulle bli svårt att vända. Han blinkade två gånger med lyset. Långt borta tyckte de att de hörde en motorbåt starta.
“Vi kliver väl ut och väntar”, sa amiralen och öppnade själv dörren.
De gick fram emot bryggan och kände lukten av tång i mörkret. Månen stod ovanför dem och gav ett svagt ljus. Det var rått och Christian körde händerna i byxfickorna. Han fingrade med högerhanden på sin fickkniv, tittade ut mot vattnet och lyssnade till viceamiralen som ganska tyst och sakta berättade om hur det ser ut vid Rió de la Plata på sommaren när Sverige har vinter.
Plötsligt hörde de, klart och tydligt, med en kraftfull stämma utan att det lät forcerat:
“Hände hoch!”
I mörkret lät det mycket nära. Christian fick upp kniven och drog omärkligt fram det stora bladet innan han sträckte upp händerna, med kniven i den knutna högerhanden.
“Umdrehen!”
De vände sig om. Det stod två grodmän med syrgastuber på ryggen ungefär tre meter ifrån dem. Den ene pekade med en kpist medan den andra var tomhänt. Cyklopögonen var uppdragna i pannan. Viceamiralen försökte säga något men blev bryskt avbruten:
“Gehen Sie zum Wagen!”
Det var ingen tvekan, de var östtyskar. Christian kände igen tonfallet sedan sin barndom. I byn där han vuxit upp fanns ett par familjer som efter kriget kommit ifrån det nuvarande DDR. När de talade tyska lät det likadant som den här grodmannen. Det var samma intonation som den tillfångatagne kaptenen hade haft på bandet.
När Christian sakta gick fram mot bilen tänkte han att dykaren hade sagt Sie och inte ihr. Det var klart att dykaren hade tilltalat dem båda och kanske använde han ordet Sie av vördnad för amiralen. De kan visserligen röva bort folk – men de håller på det formella!
“Umdrehen! Hände hoch auf das Dach legen! – Sie, Herr Admiral, zählen als drei und der Fahrer zählt als einer!”
Det sista var sagt till Christian. Han räknades alltså som en och viceamiralen som tre. Christian kände sig i alla fall ett ögonblick stolt över att ej ha blivit duad.
Han dolde kniven under handen och handleden ovanpå biltaket. Han hörde hur viceamiralens pistolfodral knäpptes upp, hur den obeväpnade mannen lade ner fodralet med pistolen på marken och började att visitera viceamiralen. Samtidigt hade den beväpnade mannen lagt ifrån sig sin kpist, han började känna på Christians bröst, sidor, rygg, fortsatte sedan med framfickorna, bakfickorna, därefter låren och benen.
Just som mannen reste sig från sin huksittande ställning, vände sig Christian om. Månen gick just i moln när han stötte fickkniven i den förbluffade tyskens hals. Kniven vreds snabbt om och blodet sprutade ut från stora halspulsådern. Mannen sjönk ihop.
Det tog en sekund innan den andre tysken hade fattat vad som hänt. Han ryckte då fram en dolk ur ett bälte vid låret för att rusa på Christian. Under tiden hade Christian tagit ett språng mot den liggande kpisten och tysken insåg att han inte skulle hinna. Han slungade då med all kraft dolken mot Christian, den ven genom luften, snuddade Christians vänsteröra och satte sig med en klang i en tall. I nästa sekund rusade mannen iväg mot stranden, han var enormt snabb och innan Christian hade fått fram kpisten, osäkrat och fått sikte, var mannen försvunnen i mörkret och vattnet. När han dök hördes ett svagt plums. Det var lönlöst att skjuta och Christian lossade fingret från avtryckaren, samtidigt som han undrade hur många fler tyskar det fanns i buskarna.
Med kpisten i ena handen tog han upp fodralet med pistolen, gick fram till viceamiralen och räckte honom det.
“Vad var det som hände, Johnsson?” sa amiral Krokschnabel med förvåning i rösten.
“De måste ha avlyssnat vår radiotrafik, amiral”, sa han. “De måste ha kommit med ubåt, annars skulle de inte ha hunnit. Jag föreslår att amiralen ger order om ubåtsjakt omgående här i området samt total radiotystnad tills vidare. Den ene mannen är oskadliggjord och den andre hann fly. Han är antagligen på väg till ubåten just nu.”
Radiotystnad innebar förbud mot sändning, total radiotystnad innebar att varken sändare eller mottagare fick vara i drift.
Viceamiralen stirrade något frånvarande framför sig och sa ingenting. Christian ångrade det han just sagt – alltsammans kunde den gamle yrkesofficeren naturligtvis själv räkna ut. Och att ge honom råd på ett kanske väl beskäftigt vis var onödigt; kanske hade det givit ett smått hysteriskt intryck. Han beslöt att hålla käften tills vidare, i stället började han att undersöka den Kalasjnikov han höll i handen. Den var byggd i princip som en svensk kpist och det tog inte lång tid att få klart för sig hur den ska användas. Magasinet var fullt.
“Slå på radion, Johnsson!” befallde viceamiralen plötsligt med fast röst.
Christian torkade sin fickkniv och händerna på sin näsduk, öppnade vänster bakdörr och tog fram radion.
“Anropa överste Ögren!” sa amiralen. Ansiktsuttrycket var det vanliga igen.
När Christian fått kontakt tog viceamiralen över. Han berättade vad som hänt medan Christian gick till bryggan för att ta emot motorbåten. Det var en liten öppen båt med vindruta. En flaggstyrman hoppade upp på bryggan och stirrade på det främmande vapnet i Christians hand. Han sa inget och de hälsade kort på varandra. Christian talade om för honom att viceamiralen strax skulle komma och gick därefter bort mot bilen.
På väg mellan båten och bilen blev han klar över att det inte fanns några östtyskar i buskarna. I så fall skulle de ha ingripit för länge sedan. Varken han eller viceamiralen var långa och inte speciellt kraftiga. I värsta fall skulle de ha skjutit. Knivkastaren skulle inte ha givit sig iväg med raketfart om han inte vore ensam.
“Klart slut!” sa viceamiralen.
“Tack för idag, Johnsson!” sa han med väskan i hand. “Ni väntar här tills överste Ögren kommer. Han har med sig ett par man, bland dem en tekniker.”
“Ja, amiral. God resa, amiral!”
Han gjorde honnör när viceamiralen steg ombord med sin väska. Båten la ut och åkte iväg.
Det första viceamiral Krokschnabel bad om när han stigit ombord på kryssaren Göta Lejon var en konjak.
Christian gick tillbaka till bilen. Liket låg bra där det låg och han rörde det inte. Det fick teknikerna ta hand om. Dolken lät han sitta kvar i tallen.
Efter ett tag blev han orolig. Tänk om tyskarna skulle komma tillbaka?
Han tog med sig radion och kpisten och gick bort 50 meter längs den steniga stranden. Ett par meter in i skogen fann han en sten, över en meter hög. Han anropade löjtnant Aspengren men fick inget svar. Christian kunde se bilen från sin plats vid stenen. Liket kunde han inte se.
Den tredje gången, efter nästan 20 minuter, fick han kontakt med löjtnant Aspengren på radion. Löjtnanten meddelade att den första bilen var på väg sedan ett tag tillbaka och att en andra strax skulle gå. Klockan var 22.57 när han avslutade samtalet.
Plötsligt fick han se dem komma i månskenet. Christian drog in antennen, stängde av radion och kröp ned bakom stenen. Han osäkrade kpisten och siktade. Det var tre man. De dök upp ur vattnet nästan samtidigt, den närmaste 25 meter bort. Den ene hade en pistol i fodral, de andra verkade obeväpnade men alla tre hade något vid höger lår som kunde vara knivar. Han drog in huvudet bakom den stora stenen.
Han hörde dem gå i stenarna på stranden. De måste ha tagit av sig grodfötterna, tänkte han, men gick de då barfota? – Om de inte hade goda fotsulor skulle de sticka sig på tallbarren. Men varifrån hade de kommit? – Och mannen som sköt iväg som en raket i vattnet, hade han haft grodfötter på sig? Han visste inte. Den döde hade haft grodfötterna hängande vid sidan. Han beslöt sig för att inte skjuta om han inte blev tvungen.
Klappret från stenarna dog ut. Det slutade inte abrupt – tydligen hade de inte stannat. Plötsligt hörde han dem nära, i gräset. Månen gick i moln igen. De fortsatte inåt skogen. Deras ljud blev svagare och svagare. Christian insåg att de var på väg upp till vägen ett stycke ifrån bilen för att sedan längs med vägen gå ned mot sjön.
Han hörde bilen komma. Vinden låg på mot sjön. De tre grodmännen kom rusande tillbaka, kanske med 15 meters mellanrum. Den längst till höger, mannen med pistolen, var på väg rakt emot stenen. Christian kravlade runt den ett tredjedels varv så att han låg mot havet. Kpisten var osäkrad.
Dykaren måste vara i närheten av stenen. Christian tyckte att sekunderna gick otroligt sakta. Hade dykaren fått syn på honom? Bilen stannade. En sekund senare sprang dykaren förbi, barfota, med en väldig hastighet. Grodfötterna var fästa i sidan. Hade han sett Christian? De tre rusade ut i vattnet – de hade tydligen vältränade fotsulor – och dök efter bara ett par meter. Sedan var de borta.
Han hörde ett hundskall och gick sakta bort mot sin bil och den nyss ankomna bilen. Han fick syn på hundföraren som inte hade släppt schäfern. De hade kommit i en Valp som stod parkerad bakom Volvon. Den förste han kände igen i mörkret var överstelöjtnant Hagman. Sedan såg han överste Ögren och den andre översten som tidigare hade åkt i Petterssons bil. Det var väl överste Rytterstam. En tekniker var redan i färd med att ta sig an liket.
Christian visste inte riktigt vad han skulle säga men tog det säkra före det osäkra, tittade på överstelöjtnant Hagman, gjorde enskild ställning och honnör och sa:
“113 Johnsson anmäler sig, överstelöjtnant.”
“Ja, det är bra”, sa Hagman. Han var inte så mycket för det formella. “Är du skadad eller är du OK?”
“Nej”, svarade Christian som återgick till deras normala samtalston, “jag är oskadd så när som på ett sår på örat”.
“Bra. Överste Rytterstam här”, fortsatte överstelöjtnanten och slog ut med handen mot översten som hade åkt med Pettersson, “från Försvarsstaben leder utredningen av vad som har hänt. Överste Ögren och jag är också inblandade. Vill du först kort berätta vad som hände?”
Christian berättade. När han nämnde dolken gick han bort till trädet. Kniven satt djupt in i barken och överste Rytterstam föreslog att man skulle försöka ta fingeravtryck. I månljuset kunde Christian se att något var ingraverat i träskaftet.
“Eichenhain, står det visst”, sa han.
Kniven liksom kpisten togs om hand för undersökning.
Christian visade på bryggan var båten lagt till och tog sedan sällskapet på promenad bort till stenen varifrån han anropat löjtnant Aspengren.
“Jag tänkte att det kunde kanske finnas andra tyskar i närheten, och då ville jag inte stå just vid bilen”, sa han.
“Du skulle nog ha passat bra till Pansar Pionjär i alla fall!” sa överstelöjtnanten leende efter ett par sekunder. De gick tillbaka till bilarna.
“All right, tack för den här redogörelsen, Johnsson”, sa överste Rytterstam. Medan han började tala på radio började överste Ögren att tänka högt och militäriskt:
“Men de kan ju inte klara sig så länge i det här kalla vattnet. Hur många grader är det – 8, 9? Även om de simmar snabbt kan de ju inte hinna långt innan de är alldeles nerkylda. Eller vad tror ni? p; Samtidigt, i det här grunda vattnet kan ingen ubåt gå in. Dessutom har östtyskarna inga ubåtar, trots att det då och då förmodats. Det hördes inga ljud?” frågade han och vände sig till Christian.
När översten inte gjorde någon ansats till att själv besvara frågan svarade Christian:
“Nej, jag har inte hört något. I den här byiga vinden är det svårt att höra på långt håll. Eftersom det är krusningar på ytan är detsvårt att se eventuella luftbubblor. Men, de kan nog klara sig ett bra tag om de har termodräkter.”
“Eller kan de ligga med en motorbåt i närheten?” fortsatte överste Ögren sina funderingar. “Eller någon annan båt?”
Överstelöjtnant Hagman menade att så här års vore det vanskligt att gå över Östersjön med en liten båt.
“Hur lång var den minsta båten du såg på bilderna?” frågade han Christian.
“Det var ett par torpedbåtar ur Iltis B-klassen, 15,7 meter”, svarade han. “Men för att undgå upptäckt har de nog i så fall en civil båt. När de tre reste sig ur vattnet, reste de sig samtidigt på linje. Vad tror ni om små undervattensfarkoster? – De två dykarna till vänster kom upp ganska nära varandra, kanske med en meters avstånd, medan den tredje var 7-8 meter längre till höger. Annars vore ju det mest praktiska med bil; kanske är alltsammans med dykarna och vattnet en fint för att villa bort oss i händelse av upptäckt – så att vi ska börja spekulera kring båtar?”
Den andra bilen kom till platsen med för Christian obekanta personer. Tydligen var ett par av dem tekniker.
Överste Rytterstam kom tillbaka med radion.
“Amiral Krokschnabel kommer nu att beordra ubåtsspaning här utanför. Vidare kommer han att beordra total radiotystnad till kl 08.00 i morgon bitti”, sa han.
“Vore det inte idé att undersöka stränderna också för att se om vi kan hitta en motorbåt med varm motor?” sa överste Ögren.
“Ja, det har du rätt i”, sa överste Rytterstam och gick tillbaka till radion. Han hoppades att radioförbudet inte hade trätt i kraft ännu och gav order om strandundersökningen. Den och ubåtsjakten kom att sysselsätta över 1.000 man den första natten på Höstmanövern.
Teknikerna konfererade och diskuterade då och då med de båda överstarna och överstelöjtnant Hagman.
“När ni är färdiga med era undersökningar lägger ni liket i Valpen och kör det till Militärsjukhuset för obduktion”, sa överste Ögren till den ansvarige kaptenen. “Hittar ni något speciellt kan ni nå mig eller överste Rytterstam på KA 2. Vi kommer att finnas där i natt.”
En förvaltare kom fram med dolken till överste Rytterstam.
“Överste, det finns inga fingeravtryck på dolken, de har försvunnit i havsvattnet. Vill översten att vi ska analysera den ytterligare?”
“Får jag titta på den?” sa han och höll ut handen.
“Johnsson, är detta kniven som skar av en bit av ert öra?” frågade han och sträckte fram kniven.
Christian tog kniven och tittade på den. Bladet var brett, slipat på båda sidor och oerhört vasst. Graveringen var gjord för hand och han kunde se att han läst rätt.
“Eichenhain, det får ni väl notera”, sa han. “Ja, detta är kniven som skar mig i örat!”
“Då tycker jag att Johnsson ska behålla kniven som ersättning för örsnibben”, sa överste Rytterstam.