Den dubbla resan är till det yttre en färgrik skildring av några år vid biståndprojektet Bai Bang i Vietnam. Ett möte med miljön, människorna, byråkratin och socialismen. En berättelse om den lilla isolerade med misstänksamhet sedda kolonin av västerlänningar på den vietnamesiska landsbygden. Samtidigt är Den dubbla resan en inre skildring av relationerna mellan en kvinna och tre män och en uppvaknande insikt om att det socialistiska systemet leder fel.
267 sidor. Inbunden. Pris 145:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ boken från vår nätbutik eller betala 185:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett utdrag ur Elina Erikssons bok:
Varför Vietnam? Vad är det för folk som åker till u-länder som biståndsarbetare? Motiven? Jag frågar några – jag försöker hitta någon FNL-are eller socialist – men när svaret blir pengar femtonde gången slutar jag. En säger rent ut att han hatar dessa “lata gula svin” och tar sig dagens femte starköl, en annan kallar vietnameserna “sneögda idioter”. En tredje skall vara utomlands så länge tills han fått igen “de skattepengar den djävla svenska staten stulit ifrån mig.” En del ungkarlar vill tjäna pengar och se sig omkring, speciellt på thailändska badstränder. Några av dessa kommer att gifta sig med thailändska kvinnor.
Jag misstänker att rädslan för det ovana gör många onödigt tuffa. I ord.
Flera har varit utomlands i åratal. Då blir det nästan omöjligt att få arbete hemma igen. Den tekniska utvecklingen går för snabbt, kunskaperna blir otillräckliga för den svenska arbetsmarknaden. Man duger inte längre. Man fortsätter att jobba jorden runt. Till sist är det ett naturligt tillstånd.
Vanliga familjer med yrkesskickliga män ute på ett års äventyr med sköna semestrar och kanske en sparad slant till kassan. Kvinnor som trivs sittande vid poolen med sina plaskande barn, ett och annat mål i kantinen, med tio billiga batikklänningar i garderoben. Kvinnor som inte trivs, som gnäller, fasar över mask i mjölet, vattenbrist, mjölkbrist, som inte går utanför campen annat än med sällskap av maken eller på organiserade tipspromenader. Som åker hem från detta djävla ställe och lämnar karlen kvar. Kvinnor som inte står ut hemma med sina barn, som inte vill mista daghemsplatsen och följaktligen gör ett kort besök i Bai Bang och återvänder till arbetsmarknadens trygghet. Män som står ut exakt ett år, tills kontraktet är slut och en dag till för att säkert slippa skatten. Män som inte fått sina familjer med sig.
De som förlänger och förlänger och förlänger…
De som fraktas hem som alkoholiserade vrak.
De som… allsköns folk, käre läsare, se dig bara omkring i livets mångfald!
Några gröna entusiaster finns. De vilka aldrig förut varit ute, någon Sandöare (bevare mig!), någon som velat se hur landet fungerar efter kriget, men de är få. De vana u-lands jobbarna ser lite medlidsamt på oss, “jobba på ni, snart ser ni hur det är!” Det Bai Bangska ordspråket Iyder: Man måste vara här minst två månader innan man begriper om vi bygger eller river. Det stämmer – fast i underkant.
Men en kväll vid poolen börjar en man ett samtal som avviker. Han är f d FNL-are. Han och hans fru har åkt till Vietnam som en naturlig följd av kampen, för att hjälpa till i uppbyggnaden av landet. Hans kontrakt går ut om en vecka, han förnyar det inte. Han är desillusionerad. Varken han eller landet höll måttet. Vi pratar, jag blir inte längre förvånad, jag har börjat se och begripa. Skillnaden i det synliga och våra drömmar.
“Det var nog för idealiserade bilder vi hade av vietnameserna”, säger han, “såg inte vi dem som ett slags stålmän, superhjältar? Åratals matades vi med bilden av folk som slogs, segrade, överlevde, körde iväg världens starkaste nation. Folk som led, men inte gav upp. De trollade fram resurser med otrolig uppfinningsrikedom, broar som bombats uppstod dan efter som ur intet, folk som levde under jorden. Jag trodde – jag tog det som självklart att med lika stor iver skulle de bygga upp landet.”
“Men det här året har gett en annan bild som har föga gemensamt med den förra. Det går inte att tro att dessa karlar som står dagarna i ända och lutar sig mot lastbilen slog ut en enda yankee. Att de totalt tekniskt okunniga kvinnorna upprätthöll produktionen. Att detta folk har varit enigt. När det stjäl allt från proppar till byggvirke, från spikar till maskindelar. Eller förstör. När byråkratin är så trög att det inte går ens att hämta en hammare ur förrådet utan otaliga papper och underskrifter från tre personer.
“Jag har försökt att förstå, ha tålamod när vietnameserna inte jobbar ett skvatt, när allt går rent av åt helvete. Begripa att orken inte räcker till när de inte har nog med mat. Vi förstår inte heller varann så bra när tolkarna är för få. Men det hjälps inte, jag tror inte detta projekt är förankrat varken hos mig eller hos dem, det ligger flera år före sin tid. Vet du att det här bygget ska vara modernare än vad vi har i Sverige? Vi ska bjuda det bästa vi har. Men det är som att bjuda ett utmärglat barn en brakmiddag när det behöver en enkel blandning av salt, socker och vatten. Kanske sedan när det återhämtat sig går något av middagen ner.”
“Jag tänkte att papper hörde till det nödvändigaste.”
“Javisst, men inte i form av ett skrytbygge. Det tar år innan papperet kommer ut för det finns inget av det som behövs till bygget här i landet. Det går inte att hoppa över utvecklingsstadier, göra det stora språnget. De plogar fortfarande med träplogar. Jag har sett kvinnor mala rismjöl för hand. Den här fabriken blir ohanterlig. Jag vet inte hur energifrågorna blir lösta, men kol fraktas från bergen till Hanoi med buffelkärra, och energin är inte den enda frågan som haltar.”
Det kommer jag att se om några veckor. Bergsfolk, en del i sina folkdräkter – blå med band broderade i röda nyanser – kör buffelkärror med kol. Jag misslyckas med fotografering från bussen, chauffören stannar inte fast jag ber. Det är förstås inte det dominerande transportsättet, men symboliken är träffande. Till projektet dras en järnväg för kolet och tunga transporter, men inte ens chefen för bygget hyser större hopp om att det skall fungera till fullo.
“Inte heller tror jag att det blir några ringar i vattnet som det heter, för civilt bruk. De har inga resurser att bygga flera avancerade anläggningar själva. Kanske utbildar vi en del arbetare till ryska projekt eller till krigsändamål.” Han suckar. Uppgivet.
“Jag tror bestämt att om vi skall få igång fabriken blir det inte bara världens dyraste utan den måste drivas av svenskarna , framtiden, det är ett projekt som aldrig tar slut, som kommer att ständigt sluka resurser. Men, det är oss det är fel på, de som beslutade var orealistiska. Och vi kräver mer av viet nameserna än av oss själva, dessa arma kvinnor kan inte mer, orkar inte. Många av oss skiter i jobbet, de är här för att tjäna pengar i första hand. Sedan är det en fråga jag inte vet svaret på: Hur många av de utlagda kronorna går tillbaka till Sverige och till löner?”
Jag summerar hastigt i huvudet. Det blir mer än man anar. Vi är dyra i drift.
“Socialismen då? Är det något som fungerar i söder? Det verkar mer som ett ockuperat än befriat land enligt tolkarna. Fast, de har ju förstås jobbat åt USA förut.”
“Vet inte. Det fungerar inte här än. Men – säg mig, hur skulle det fungera? En och annan har skrivit sina åsikter om det, de olika partierna plockar en bit här och en bit där och tycks mestadels ligga i luven på varann. Mao kanske… idag är jag ställd, jag känner att förtryckets namn bara växlar, Vietnam idag är bara en vanlig simpel diktatur som andra och inte något undantag med fred, frihet och neutralitet i sikte.”
“Krigsrisk igen, är det det du tänker på?”
“Jag misstänker rent imperialistisk politik mot de svagare grannländerna. Vietnameserna är starkare och fler och så i behov av mer mark.”
Vi är där igen. Samtalet jag hade med Stein. Indokina modell Hanoi . Och förtrycket. Så synligt, jag måste medge, jag känner skuld… “Jag kommer hädanefter mindre snabbt lägga mig i andra länders befrielse. Det var inte så enkelt som vi såg det. Att USA skulle ut var klart men… det är svårt att försöka få fram konstruktiva lösningar för andra länder i ett demonstrationståg i Sverige.” “Tror du våra protester mot USA hjälpte ?”
“Nej du, det tror jag inte, de drog sig nog ut när det blev för dyrt helt enkelt? när det kostade mer än det smakade. Men jag känner mig lurad på ett annat sätt. Minns du FNLs program där det stod att man inte skulle acceptera utländska militärer i landet ? Det är inte så många ryssar här än, men de är på väg in och kineserna ut.” Kineserna. Om vi skulle flytta oss en smula skulle vi se platsen för de kinesiska militärerna i provinsen, huset som finns på andra sidan dalgången, snart förfallet, platsen där 20 000 kineser hade sin förläggning under kriget. Kineserna börjar frysas ut, bara lite, sakteligen, trots deras massiva hjälp under kriget. – Han är besviken, för han har hoppats på så mycket. Han har levt med Vietnam i tio år, i demonstrationer, på gator och torg. Han har sålt och samlat, han och hans hustru. Vi kommer på att vi måste passerat varann i några stora händelser som Russeltribunalen eller någon första maj när de varit i Stockholm. “Det får vara nog nu”, säger hustrun. Hon vill ha barn, lite normalt familjeliv, och i vilken befrielse skulle de engagera sig så ställda som de är, socialismen bortspolad som en falsk dröm, med handlingsförlamning och vanmakt.
“Positivt då”, säger jag till sist, “något måste du upplevt positivt”. “Jag har botats från min enkelspårighet. Och jag kan skryta med att jag gjort så gott jag kunde och lite mer. Naturen, semestrarna, vidga vyerna. Varenda en borde tvingas ut ur det invanda en gång för sin egen skull.”
Jag kommer att minnas samtalet. Jag skriver brev till kamraterna i Sverige om det jag sett och hört, om problem vi påträffat, till de socialistiska kamraterna som krävt att få höra hur det är. De svarar aldrig, inte med en enda rad. Det kanske inte stämde med deras teorier? Deras intresse kanske inte gällde praktiken? Jag skriver en gång till, sedan inget mer. Och de svarar aldrig.