Irja var en ung lärarinna i Estlands huvudstad Tallinn. En dag ebjöds hon att bli turistguide. Turistorganisationen Intourist anställde henne. Hennes uppgift var att som guide var också att övervaka turisterna på uppdrag av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.
För att ge KGB inblick i flyktingorganisationerna i Sverige fick Irja gifta sig med en estnisk flykting och flytta till Sverige. Senare fick hon i uppdrag att gifta om sig med en svensk överstelöjtnant.
Boken ger god inblick i dagligt liv i Tallinn under den sovjetiska ockupationen.
188 sidor. Pris 70:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala in 110:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Bokens jag, Eva, arbetar på Intourist i Tallinn och tar hand om utländska turister. Naturligtvis måste hon rapportera till KGB. Men KGB har större planer för Eva, hon ska etablera sig i Sverige, och därför tänker man låta henne gifta sig med en svensk exil-est, det första godkända äktenskapet av det slaget någonsin. Här kommer ett kapitel från bokens början:
En dag mötte jag Evald i hotellvestibulen och han sa, på ett sätt som om han just kommit på det, att han ville prata med mig Han bad mig att träffa honom utanför Estniska Teatern.
Långt innan jag kommit fram till teatern kunde jag se honom stå och vänta på mig. Han hade en hoprullad tidning i handen. Han gick emot mig och stoppade tidningen i rockfickan och skakade hand med mig. “Låt oss promenera längs Lenin-avenyn bort mot Tartugatan.” Så snart vi börjat gå frågade han rakt på sak: “Har han redan friat?” “Vem?” “Låtsas inte vara dum. Ja eller nej ?” “Nej!”
Han började prata igen om hur snygg jag var; att jag talade flera språk (tack vare Statens utmärkta utbildning); om den stora chans jag fått att tjäna mitt land. Han sa att jag hade anställts vid Intourist eftersom de trodde att de kunde lita på mig. Det var en stor ära för mig…
Detta långa och osammanhängande tal avbröts tvärt med: “Om han vill gifta sig med dig, gift dig då med honom!” Mitt hjärta bultade så häftigt att jag tyckte att det var nära att brista. Vad Evald sa innebar att KGB beslutat att skicka mig utomlands… till den drömvärld som en sovjetisk medborgare aldrig får besöka… “Men… om jag inte älskar honom?” frågade jag tvivlande.
“Det spelar ingen roll,” sa Evald tanklöst. “Om du inte tycker
Om honom kan du alltid skilja dig från honom i Sverige. Du kan ändå stanna i Sverige. Glöm inte att vi är dina verkliga vänner och närhelst du behöver oss, så ska vi alltid ge dig en hjälpande hand~ Jag ville inte att han skulle upptäcka hur upprymd jag blev. Jag försökte därför se bekymrad och eftertänksam ut. Vad skulle jag göra i ett främmande land om mitt äktenskap bröt samman, frågade jag. Och jag ville förresten stanna kvar i mitt hemland, och göra allt för mitt eget folks välbefinnande. Jag talade med en övertygelse som verkade äkta – jag hade bott här i tjugosex år. Jag hade många vänner och bekanta. Hur skulle jag kunna slita mig från dem, för att ge mig av och börja ett nytt liv i en helt främmande miljö.
Jag hade bott tillsammans med min mor i hela livet. Hon hade offrat en hel del för att göra mitt liv lättare än hennes. Alla hennes tankar, i själva verket hela hennes väsen, cirklade runt mig. Jag kunde helt enkelt inte tänka mig att inte träffa henne på ett helt år – eller kanske på flera år.
Evald gick vid min sida med långa släpande steg. Han lyssnade uppmärksamt och när vi kom till Tartugatan sa han tröstande: “Som en sann medlem i Komsomol älskar du ditt land. Men glöm inte att det bästa sätt på vilket du kan tjäna ditt land är att åka utomlands. Det är riktigt att du får leva under andra förhållanden i en fientlig omgivning. Men vi måste alla göra uppoffringar – ja alla måste vi det. Vad din mor beträffar, så skulle hon kunna besöka dig i Sverige.” “Skulle det verkligen vara möjligt?” frågade jag ivrigt och kunde knappt dölja min tillfredsställelse. “Allt är möjligt,” svarade Evald. “Allt beror på dig.”
Vi skildes åt och gick åt var sitt håll. Jag fortsatte att gå långsamt. Mitt sinne var i uppror. Hur kunde det komma sig att något så ovanligt skulle hända mig av alla människor? De hade valt ut mig för att göra något vars betydelse och omfattning jag inte kunde förstå än. KGB ville skicka mig utomlands! Varför mig? Var jag den första estniska kvinnan som skulle få tillstånd att gifta mig med en exil-est? Den första!
Var KGB verkligen så godtroget att de ansåg mig lämplig att arbeta för KGB utomlands? Trodde de verkligen att jag skulle arbeta för en regering som fullständigt förödat mitt folks frihet och oberoende? Ryssarna hade ödelagt min hemstad och bränt ned mitt hem. De hade deporterat tiotusentals av mina landsmän till Sibirien De underströk att de litade på mig. Och ändå skuggade de Mark och mig vart vi gick. Det var inget annat än bedrägeri. Jag blev illamående när jag tänkte på det.
Jag gick till Gamla Stan och letade mig fram genom smala gator där husen såg likadana ut som de gjort i hundratals år. Jag kände igen vartenda ett av husen. Och nu skulle jag lämna allt detta? Men jag hade inte gått med på något än. Jag visste inte ens om Mark betydde något för mig. Eller skulle jag helt enkelt lyda KGBs order? Skulle jag resa utomlands och vänta där tills jag fick veta vad de beslutat att göra med mig?
Jag hade fortfarande tid att tänka igenom saken. Jag var inte säker på att beslutet om mitt framtida liv låg i mina egna händer. Jag kände det som om jag fallit ner i en vattenvirvel. Fanns det något sätt att sig ur den?
Klockan åtta gick jag till Kevade Café, för att träffa Mark. Kvällen innan hade han antytt att han skulle ha en överraskning till ikväll. Det här skulle bli vår sista kväll tillsammans, eftersom han skulle resa nästa dag. Kevade Café låg på fjärde våningen i ett stort varuhus, som hade byggts 1960. Det var det största varuhuset i stan.
Till höger sålde man radioapparater, kameror, TV-apparater och sportartiklar; till vänster husgeråd, elartiklar, mattor och kemisk-tekniska artiklar. Det fanns inget att välja på, och de sovjetiska varorna var av dålig kvalitet.
På första våningen fanns presentavdelningen, där man bland annat kunde köpa läder- och metallvaror som tillverkats av estniska hantverkare. På tygavdelningen måste den dåliga kvaliteten och de fula färgerna ses för att bli trodda. Utlänningar togs aldrig dit. De dominerande färgerna var fruktansvärda nyanser av blått och skärt. Herrskjortor var sydda av bomull, eftersom det var nästan omöjligt att få tag på syntetmaterial.
Nyligen hade en avdelning öppnats för förlovade par. Om de kunde förevisa ett dokument som visade att de skulle gifta sig fick de, till skyhöga priser, köpa en nylonskjorta till brudgummen och vitt tyg till bruden.
På andra våningen låg skoavdelningen. Man köpte sovjetiska skor bara i nödfall. Importerade skor från Ungern, Tjeckoslovakien eller Östtyskland var bra, men dyra. Ett par damvinterstövlar kostade exempelvis mer än en arbetares månadslön.
Konfektion såldes på samma våning. Stickade kläder eller garn gick det knappast att få tag på. När importerade varor någon enstaka gång fanns till salu, blev affären överfull.
Ibland kunde man ta hissen ända upp till Kevade Café. Men hissen var vanligen trasig. Jag hade inte tur, så jag fick gå upp för trapporna. Sedan gick jag in genom glasdörrarna. Mark var redan där och väntade på mig. Han hade reserverat ett litet bord åt oss vid fönstret. En orkester spelade mjuka melankoliska melodier. Bord för två, fyra eller sex var placerade längs dansgolvet.
Jag tänkte på kvällen jag varit här tillsammans med Marget och Evald och kände mig övertygad om att KGB hade sina spioner här även nu, för att hålla ett öga på oss.
I Sovjetunionen är de enda ställena där man kan äta någorlunda bra restauranger, särskilt då restauranger som drivs av Intourist. Utländska turister, som vanligen hade gott om pengar, fick god service. Eftersom vanliga medborgare inte hade råd med sådan lyx, var de enda stamgästerna partifunktionärer och ryssar: med andra ord högavlönade. De blev vanligen fulla snabbt och blev sedan bråkiga. De antastade kvinnor vid andra bord. Och det spelade ingen roll om kvinnorna var ensamma eller i sällskap med män. Om kvinnorna struntade i dem, gick de över till ett rått språkbruk, vilket ofta medförde slagsmål.
Det fanns flera fulla ryssar där ikväll. Men deras oväsen besvärade oss inte särskilt mycket. Vi hoppades bara att de skulle lämna oss ifred.
Hur skulle jag känna mig i morgon när Mark hade åkt? Vi hade träffats ofta, och jag kände det som om vi hade känt varandra i åratal. Var det kärlek? Hade vi tillräckligt med gemensamma intressen? Fanns det något hopp om ett lyckligt familjeliv?
Det var omöjligt att finna något riktigt svar på dessa frågor. Allt jag visste var att jag tyckte om Mark mer än någon man jag träffat tidigare.
“Jag är säker på att vi blir Iyckliga tillsammans,” hörde jag Mark säga. Orkestern spelade en foxtrott från Väst. Vi förflyttade oss till dansgolvet. Vi stod mest stilla på dansgolvet, eftersom det var för litet. Alla svettades. Våra kläder fastnade på kroppen. Det var svårt att andas, eftersom rummet var fullt med rök på grund av den dåliga ventilationen. Jag tyckte att Mark såg yngre ut än någonsin den kvällen. Det var svårt att tro att han var trettioåtta. Alla utlänningar jag mött var äldre än vad de såg ut att vara. Mer än två årtiondens krig och ockupation hade satt sina märken på alla ansikten i Estland. Mark var bara fyra år yngre än sin bror, men när de var tillsammans, såg de ut som far och son. Gamla skolkamrater som han träffat såg ut att vara åtminstone tio år äldre än han.
När vi lämnade restaurangen vid midnatt höll Mark om mig hårt. Han sa: “Irja! Jag kommer tillbaka till jul, och då gifter vi oss.” Jag sa inte någonting, jag tryckte bara hans hand.
Gatorna var tomma. Bara några fyllon raglade omkring och letade efter natthärbärge. Några soldater och matroser gick genom stan och spikarna i deras kängor bröt nattens tystnad. Vi var bägge trötta och beslöt att ta en taxi hem.
När taxin stannade framför vårt hus och jag gått ut på trottoaren viskade Mark till mig: “Titta bakom dig, sakta.” Jag vände mig om och bara en bit bort på en sidogata såg jag den bekanta Volgan. I det svaga skenet från en gatlykta såg jag en man vid ratten. Vi kände igen numret på bilen. “Jag ska gå bort och prata med killen,” sa Mark barskt. “Nej! Gå inte dit!” svarade jag och grep tag i Marks handled.
Mark skrattade, kysste mig på pannan och försvann in i taxin. Ett ögonblick senare körde bilen iväg mot centrum. Jag gick inte till arbetet nästa dag. Jag hade bett att få ledigt. Det var den 19 augusti – dagen vi skulle skiljas. Vi träffades vid järnvägsstationen tidigt på morgonen och åkte med tåg till Pääsküla, där Rauls mor bodde. Jag visste att Raul var Marks bäste vän i Stockholm. Han hade gift sig med en finska och de hade tre barn. Han hade ännu inte besökt sitt hemland. Hans mor hade redan flera gånger sökt om visum till Sverige, men hon hade alltid fått avslag. Jag tyckte mycket synd om den gamla kvinnan, och jag började fundera på hur jag skulle kunna hjälpa henne. Jag beslöt mig för att tala med Evald. När allt kom omkring hade han sagt att han alltid skulle ställa upp och hjälpa mig. Varför skulle de förbjuda en gammal kvinna att besöka sin son?
Vi sa snart adjö till henne och Mark lovade att överlämna de presenter som den gamla damen ville skicka till sin son. Vi skyndade till stationen och återvände till Tallinn. Mark hade avtalat tid med en tjänsteman på visumbyrån, och under tiden gick jag till Palace Hotel för att prata med Marget. En och en halv timme senare kom Mark till hotellet och vi fortsatte till Süda-gatcn, där hans familj bodde.
“Det verkar nästan säkert att jag får tillstånd att komma tillbaka till jul.” Mark kramade förnöjt om mig, “och även om vi aldrig kar lita på ryssarnas löften helt och hållet, så tycks det i alla fall som om de kommer att godkänna vårt giftermål.” “Har du redan berättat för honom om det?” “Naturlgtvis!” “Men vi har inte bestämt någonting definitivt än!” “Jo, det har vi.”
När han sa det föste han in i mig i hallen i det hus där hans släktingar bodde. Han kysste mig. Hans mor välkomnade oss och började omedelbart att duka bordet. Hon var sjuttio år gammal men såg bra ut för sin ålder och hade ett gott sinne för humor. Tyvärr förstod jag inte henne så bra, eftersom min ryska inte var perfekt. Hon var född i Ryssland och hade gift sig med en est. Hon hade bott i Estland i fyrtio år och även om hon förstod estniska talade hon inte språket.
Marks förmåga att tala ryska förvånade mig. Han berättade att han inte hade hört någon ryska talas på tjugo år, när han besökte Estland för första gången. Men han försäkrade mig att han inte kunde en enda rysk bokstav, så han kunde inte läsa ryska. Och av den anledningen hade hans mor aldrig skrivit till honom, “När du kommer till Sverige, kan mamma skriva till oss,” förklarade han entusiastiskt, och hans mamma var också nöjd med det.
Sedan vi ätit sa Mark: “Irja, berätta för mig om den mörke unge mannen som hela tiden följde turistgruppen förra året fortfarande arbetar hos er” “Menar du Jaan Rääk?” “Jag tror att det var så han hette.” “Jag har inte sett honom så ofta på hotellet Men vi har flera nyanställda” “Är de alla övervakare åt KGB?” “Det är svårt att säga vad de gör.” “Vet du förresten att Jaan Rääk förra året föreslog att jag skulle gifta mig med en estnisk kvinna?” “Verkligen? Och du tänker följa hans råd?” “Jag hade redan fått den syndiga tanken innan han tog upp den.”
Timmarna gick fort. Avgångstiden närmade sig. Himlen var mulen och det regnade lätt. Våra sinnen blev ännu dystrare av det. Fler gäster kom. Alla deras vänner ville säga adjö till Mark. Männen tömde mer än ett glas och blev så småningom lite gladare. Kvinnorna var mer reserverade.
Klockan elva gav vi oss iväg till stationen. Marks bror och en vän som hette Okk visade vägen. Han bar den tyngsta väskan Mark och jag gick bakom dem och sist kom Marks syster Marianne och Okks fru.
Det började regna häftigare. Vi kunde inte hitta någon taxi. “Förbannat,” svor Okk. “Den här väskan tar kål på mig! I Sverige ska det ju finnas överflöd på allting, vad har du för värdesaker i den?” “Ingenting särskilt,” skämtade Mark. “Mamma gav mig lite mat till resan, så att jag inte skulle svälta.”
Plötsligt stannade han och vände sig om: “Säger du farväl till ditt hemland?” “Det är för mörkt för det. Jag letar efter en grön Volga. när vi verkligen behöver den, har den försvunnit.” “Var tyst Mark,” jag drog honom i ärmen.
När han stod på vagnens fotsteg bad han sina släktingar och vänner att sköta om mig.
“Jag skulle inte stå ut med att någon tog Irja ifrån mig. Särskilt inte om det var en ryss! Du vet en av de där som förlorade sina tänder i Stalingrad… ” Tåget började röra på sig.