Ann-Mari Lahti berättar på 143 sidor om sitt möte med KGB i 1970- och 1980-talets Sovjet-ockuperade Estland. Hon smugglade Biblar, fotograferade fängelser och fångläger, smugglade ut hemliga dokument, satt i förhör och lärde känna en rad estniska dissidenter. I boken berättar hon om sina resor till Estland och sina möten med frihetskämparna.
Boken är på på 143 sidor och illustrerad med bilder på fängläger, fängelser och frihetskämpar – samt Tallinns KGB-högkvarter som också finns på omslaget. Pris 150:- vartill kommer porto och emballage på 40:-. Beställ från vår nätbutik eller betala 190:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Boken kommer då direkt i brevlådan. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer kapitlet om “På smuggelresa till Tallinn”:
Hösten 1979 åkte jag för första gången till Tallinn i Estland för att smuggla Biblar. Den resan gick bra, jag fick i Biblarna och kunde lämna dem till de kristna i Oleviste-kyrkan. När jag var i kyrkan var det en man som skuggade mig hela tiden, en kvinna sa att jag skulle vara försiktig med honom. Nåväl denna resa gick bra jag hade då ingen aning vilka problem jag senare skulle få med Sovjetunionens säkerhetspolis KGB.
Här börjar min resa sommaren 1980, då Olympiaden hölls i Moskva och Olympiadens segeltävlingar i Tallinn samma sommar. Våren 1980 började jag och planera en resa till Tallinn igen. Under en tid var jag helt försänkt i bön och när sommaren kom tog jag kontakt med Scansovtour i Stockholm för att ordna resan. jag kontaktade Slaviska missionen (numer ”Ljus i Öster”) i Bromma och åkte några dagar därefter upp till dem för och hämta bibelkort och Biblar.
När jag kom till Slaviska missionen sade man åt mig att vi skulle gå ut och tala, för att vi kunde vara avlyssnade inne på kontoret. Jag kände en inre oro, vad skulle nu hända? Resan skulle snart gå och jag försökte lugna ner mig själv.
Väl ute gick vi in i källarlokalen där förrådet för Biblar fanns. Jag tog väskan ganska full och tackade. De sa att jag skulle vara försiktig. Jag åkte så hem till Järna där jag bodde, dagen före resan packade jag och kontaktade mina vänner för att säga att nu skulle jag åka. När dagen kom för resan, så gick jag upp tidigt, tog pendeltåget mot Stockholm på eftermiddagen och väl i Stockholm tunnelbanan mot Ropsten, för att där promenera till Värtahamnen där båten låg. På tunnelbanan kände jag en viss oro i mitt inre. Men jag kom fram till Ropsten, tog bagaget och gick mot Värtahamnen. Jag checkade in på Finlandsbåten mot Helsingfors för vidare färd dit. Båtresan gick bra, och påföljande morgon gick jag ut på däck och tittade när båten sakta gled in i Helsingfors hamn. Då såg jag båten Georg Ots ligga där, sovjetflaggad. Jag kände oro igen, men hoppades ändå innerligt att det hela skulle gå bra.
Så lade båten till och efter en stund kunde vi gå ut och in i hamnterminalen. Jag sökte efter incheckningen för Georg Ots, tog fram pass och visum och checkade in. Jag gick ombord. Väl ombord kände jag den tryckta stämningen. En del passagerare var exilester. Jag tog mitt bagage och satte mig i en fåtölj intill sittsalongen. Så lade Georg Ots ut och färden mot Tallinn kunde börja.
Under resan satt jag stundtals i bön, jag kunde ändå inte sluta upp med att lägga märke till en viss inre oro inför ankomsten till Tallinn. Efter några timmar siktade jag Tallinn och gick ut på däck och kunde på avstånd se sovjetiska soldater stå uppradade på kajplatsen där båten skulle lägga till. Så var vi framme och efter en stund kunde vi passagerare gå av båten. Jag gick nedför trappan och de sovjetiska soldaterna stod som statyer med iskalla blickar.
Jag gick in i tullhuset, där fanns många turister, bland annat finländare som var onyktra. Jag gick fram till luckan tog upp pass och visum, efter en stund öppnades grinden och jag kunde gå vidare. Jag la så bagaget på ett bord för att gå igenom en metalldetektor. Det gick bra. Jag tog så bagaget och gick mot ett undersökningsbord för kontroll. Nästan framme vid bordet kommer en man fram till mig och säger att jag ska följa honom. Jag följde honom och han öppnade dörren till ett rum vid sidan av undersökningshallen och jag hann inte mer än in så var jag omringad av civilklädda män, som genast bad mig lägga bagaget på bordet och sa att de skulle kroppsvisitera mig. De sa åt mig och sitta kvar, männen gick snabbt ut ur rummet, efter någon minut kom en man in som sa att han hette Vladimir han talade mycket bra svenska. Han satte sig mitt emot mig, sen började han förhöra mig.
Han frågade vem som skickat mig? CIA eller FBI? Sedan frågade han om jag kände till Slaviska missionen i Bromma och han sa att de inte var populära i Sovjet då de smugglade in antisovjetiskt material. Jag svarade att min avsikt inte var att skada den sovjetiska staten. Nej, för om du skadar den sovjetiska staten så skickar vi dig genast tillbaka med båten sa Vladimir. Så gick Vladimir ut och jag satt ensam en stund, jag satt i bön och kände mig lugn. Jag kände också en ledsamhet över att ha åkt fast.
Efter en stund kom en man in som sa att han hette Igor, han satt tyst hela tiden. Efteråt har jag fått höra att han var KGBs psykologiske profilläsare. Efter en stund kom tullchefen in i rummet och tömde ut allt på bordet, de gick igenom Biblar och bibelkort och sa ilsket njet hela tiden. Han tittade på mig och hytte med fingret åt mig, efter en stund kom en man in i rummet och undersökte Biblarna. Han skrek alltid i tullhuset mot övriga turister, jag frågade honom på engelska om jag fick tala med honom och då sa han håll käft åt mig på engelska. Så kom Vladimir tillbaka och vi satt och pratade, jag fick berätta om min kristna tro för honom och han lyssnade, Vladimir ställde nya frågor och jag svarade återigen att jag inte kände till Slaviska missionen.
Ett tag gick igen och jag var ensam igen och undrade vad som skulle hända nu. Jag hade i förhöret sagt att jag skulle dela ut Biblarna till folk på gatan, jag ville inte säga något om Olevitse-kyrkan bara för att skydda de kristna där från KGB.
Jag måste förbli lugn under hela förhöret. Vladimir kom in igen och jag hade då kokat ihop en historia om att jag fått Biblarna av en Karlsson i Stockholm, han nickade när jag berättade denna hopkokade historia, detta gjorde jag också för att skydda Slaviska missionen. Så gick Vladimir ut igen och kom tillbaka efter en stund, han sa åt mig, du kan åka in i landet nu. Biblarna och korten hade tullen tagit.
Jag tog bagaget, tårarna rann och jag gick ut ur tullhuset, väl ute tog jag en taxi till Viru hotell. Jag hade inte ens hunnit växla till rubel, så jag kramade om taxichauffören och gav honom svenska kronor, han blev glad. Väl framme vid Viru checkade jag in, åkte upp på mitt rum och efter en stund tog jag hissen ner till våning två i restaurangen. Väl där åt jag lunch och drack kaffe, jag hade nu bråttom, jag skulle träffa min estniska vän Margit i Gamla stan vid Viru Väljak. Så gick jag ut jag var helt trött efter förhöret, jag hade säkert fått 40 frågor om och om igen av Vladimir.
Så gick jag över Viru Väljak, jag hade inte ens hunnit över gatan innan 5 civilklädda män kom emot mig med allvarliga blickar, jag kände mig svettig och nerverna låg på huden. En lång man kom emot mig, han stannade till framför mig och frågade på engelska hur jag mådde? Bra, svarade jag. Då sa han: Vi har våra ögon på dig, varje steg du tar i Tallinn är bevakade av oss, fattar du vad jag menar frågade han? Ja, svarade jag, jag förstår! Ta inte kontakt med dissidenter, religiösa, kristna eller oppositionella, då åker du fast, vi arresterar dig direkt, fattar du? Hans ansikte var mycket hårt och rösten skulle kunna få vem som helst att tappa hakan.
Jag sa att jag fattade vad han menade. Han sa åt mig att vara mycket, mycket försiktig. Vi har våra ögon på dig!! Jag skakade i hela kroppen, när jag gick in mot Gamla Stan. Männen gick över gatan och mot Viru Hotell. Jag fick syn på Margit, som kom emot mig. Ann-Mari, vad du ser förtvivlad ut sa hon?! Jag berättade för henne hela historien om vad som hänt och hon blev alldeles röd i ansikte.
KGB, sa hon, du har med dem och göra. Fort, vi går in i folkmängden, så att vi undviker dem. Margit och jag var skärrade, så vi gick vidare mot Café Moskva för att fika och under tiden berättade jag allt för henne. Resten av resan gick åt till att umgås med Margit. Jag hade hela tiden ögonen öppna åt alla håll, ifall KGB skulle dyka upp, Jag tog heller ingen kontakt med några dissidenter, utan ville tills vidare ligga lågt. Så kom dagen för återresan till Stockholm. Margit följde mig till Tullhuset och vi tog farväl. Jag skulle ringa henne från Stockholm och det var inga problem att gå igenom tullen.