När jag letar efter info om Zimbabwes koloniala arv och demokratins utveckling i landet finner jag bara en massa tjafs som inte har med saken att göra. Kan ni hjälpa mig?
Alexander Bly Gomez (15 november 2000)
axelanderb55[snabel-a]hotmail.com

Zimbabwe grundlades som brittisk koloni av Cecil Rhodes och fick hans namn 1895 (kolonin bestod av nuvarande Zambia – Nordrhodesia och Zimbabwe – Sydrhodesia). Rhodes var född i Storbritannien, men verkade större delen av sitt liv i Sydafrika – men mycket av hans intresse riktades mot norr, en önskan att utvidga det brittiska väldet.

Sydrhodesia skilde sig på ett avgörande sätt från flertalet andra brittiska kolonier i Afrika. Landet var inte bara administrerat av en liten brittisk elit, landet var också koloniserat i den bemärkelsen att många britter bosatte sig i landet för att utveckla det – både jordbruk och industri (i Sydafrika var kolonisterna ännu fler). När Nordrhodesia och grannlandet Nyasaland (Malawi) blivit självständiga 1964 förblev Sydrhodesia en brittisk koloni. Närmare 10 procent av landets befolkning hade sina rötter i Europa, en helt annan siffra än de 1-2 procent (eller i större kolonier en bråkdel av en procent) som var vanligt i andra kolonier.

De vita rhodesierna kände sin position hotad och under 1965 förklarade sig Rhodesia självständigt under ledning av premiärministern Ian Smith. Smith var storjordbrukare och hade vunnit en förkrossande seger i det senaste parlamentsvalet, där dock bara ett fåtal svarta hade rösträtt.

Rhodesia utsattes genast för sanktioner, handelsembargo etc. I Sverige var det under många år förbjudet att importera produkter tillverkade i Rhodesia. Rhodesia klarade sig dock bra genom sanktionerna genom att Sydafrika och Mozambique (som då var en portugisisk koloni) inte anslöt sig till sanktionspolitiken och genom att man satsade på utvecklingen av den egna industrin.

Med tiden stärktes emellertid de svartas självständighetsrörelser. Den mest kände ledaren var Joshua Nkomo, men han kom senare att spela en andraplansroll av det enkla skälet att han tillhörde ndebele-folket, en mindre folkgrupp, och inte majoritetsfolket shona, vars mest kände företrädare hette Ndabaningi Sithole.

Efter det portugisiska kolonialväldets fall 1975 försvann en viktig kanal för Rhodesias förbindelser med utlandet och 1979 hade utvecklingen kommit så långt att landet fick en svart premiärminister, Abel Muzorewa, som efterträdde Ian Smith. Muzorewa förde tillbaka Rhodesia som brittisk koloni, vilket landet var under en övergångstid 1979-1980. Vid valen som hölls 1980 garanterades de vita 20 platser i parlamentet, platser som alla gick till Ian Smiths parti. De svartas 80 platser i parlamentet fördelades mellan partier som leddes av Robert Mugabe (Sitholes efterträdare), Nkomo och Muzorewa. Författningen garanterade de vita platser i parlamentet under tio år och det fanns även andra garantier för minoriteten konstitutionen.

Under de första åren efter den andra självständigheten 1980 hade de vita också representanter i regeringen och politiken kännetecknades av tolerans, som gjorde att fler vita än man trodde stannade kvar i landet. Detta var naurligtvis gynnsamt för landet, eftersom de vita stod för en stor del av de välutbildade i landet. Dock minskade den vita befolkningen successivt genom utvandring och 1985 var de vita hälften så många som tio år tidigare.

Mugabe kontrollerade shona-folkets röster, men accepterade att Joshua Nkomo hade full politisk kontroll i de delar av landet där ndebele-folket bodde. 1987 genomdrev dock Mugabe en ny författning, där de vitas garanterade minoritetsrättigheter eliminierades. Han framtvingade också en sammanslagning mellan shona-partiet ZANU och ndebele-partiet ZAPU. Därmed försvann oppositionen och Nkomo tvingades till den ena eftergiften efter den andra och blev helt utmanövrerad ur politiken (han avled 1999). Ungefär samtidigt, 1987, började Zimbabwe successivt överge de gamla brittiska institutioner som gett stabilitet åt samhället och staten skaffade sig allt större kontroll över näringslivet. Zimbabwe, som varit ett positivt undantag i Afrika både när det gällde ekonomi och demokratiska rättigheter förvandlades till en i Afrika alltför vanlig enpartistat. Under slutet av 1990-talet försämrades ekonomin och rättstatens institutioner underordnades Mugabes styre. Han använde dessutom de begränsade resurser landet hade för krigföring i Kongo-Kinshasa, vilket medförde att många internationella biståndsgivare drog in sitt bistånd. Lösningen för en ledare som har skapat kaos genom sin egen inkompetens är ofta att rikta befolkningens aggressioner mot påstådda fiender. Mugabe fann den allt mindre vita befolkningsminoriteten vara ett lämpligt offer. Pöbelhopar har de senaste åren mördat vita farmare och påbelhoparna har hållits igång genom löften om att de ska få mark – som ska beslagtas av de vita. Det verkliga förhållandet är dock att zimbabwiska staten under decennier köpt upp mark från storgodsägare, men denna mark har inte delats ut till bönderna utan i första hand överlämnats till partipampar inom regeringspartiet ZANU-PF. Hela landets ekonomi har varit beroende av 4000 storjordbruk, av vilka 3000 ägts av vita och 1000 av svarta. De flesta av dessa ska enligt Mugabe beslagtas utan ersättning. Det gäller även mark som den som ägdes av det brittisk-svenska farmarparet Stevens, där ingen var född i landet och marken köpts av en svart jordägare.

Attackerna mot de demokratiska rättigheterna och mot de vita har lett till ännu svårare ekonomiska bakslag, samt till yterligare internationell isolering. Ett opposaitionsparti, Movement for Democratic Change (MDC), lyckades trots trakkaserier under valkmapnejn erövra 57 av 120 vald platser i parlamentet. Om valrörelsen varit fri är det inget tvivel om att MDC vunnit majoritet. Till saken hör att Mugabe enligt författningen har rätt att utse 30 parlamentsledamöter utöver de 120 valda.