Då jag själv inte var med på den tiden (född 1974) så undrar jag om det överhuvudtaget förekom några uppgifter i svenska media om Vietcongs och nordvietnamesiska arméns övergrepp. Jag tänker bland annat på mord på bychefer, lärare och annan civilpersonal i Republiken Vietnams tjänst (republiken kallades vanligen Sydvietnam). Ett annat exempel är kommunisternas mord på cirka 2000 personer i Hué under den så kallade Tét-offensiven 1968.
Marcus Karlsson, Borås (19 mars 1998) bv98017@bhs.utb.hb.se
Den svenska nyhetsförmedlingen om Vietnam var en skamfläck för svensk press, för att inte tala om radio och TV, som på den tiden fortfarande var statliga monopol! Nyhetsförmedlingen var mycket snedvriden och den som ville skaffa sig en allsidig bild av det som hände i världen – och inte minst Vietnam – var hänvisad till utländska media. Och på den tiden var det, märk väl, omöjligt att ta emot utländska TV-sändningar. När det mot början av 1970-talet blev klart att satelliter och parabolantenner skulle göra det möjligt att ta emot utländska TV-sändningar föreslog en grupp inom socialdemokratiska kvinnoförbundet att innehav av parabolantenner skulle förbjudas. Så att svenskarna inte skulle bli utsatta för otillbörlig utländsk påverkan.
Särskilt den 1969 nystartade TV2 blev ett centrum för aktiva vänsterextremister, som använde kanalen som en plattform för kommunistisk propaganda.
Så småningom föll alltfler media in i den kommunistiska kören och när den nordvietnamesiska armén marscherade in i Saigon skrev till och med en så kallad högertidning som Svenska Dagbladet att staden blev ”befriad”. Visserligen ansåg inte dåvarande chefredaktören Gustaf von Platen att detta var en riktig beskrivning, men han hade, trots att han var ansvarig utgivare, ingen kontroll över vad som skrevs på nyhetsplats.
Det var massiv dominans för kommunistiska intressen i media. 40 procent av journalisterna sympatiserade med olika kommunistiska grupper, främst Vänsterpartiet Kommunisterna, med gamle Stalin-beundraren C H Hermansson som ordförande. 40 procent av journalisterna sympatiserade med socialdemokraterna och där styrde Olof Palme, som var dubbelmoralens främsta företrädare i det dåvarande Sverige. Utåt förde han en aggressiv pro-kommunistisk linje som fick USA att dra hem sin ambassadör under många år. Palme skämdes inte för att umgås med all sköns kommunistiska diktatorer och delta i anti-amerikanska demonstrationståg i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör (Sverige hade då inbga diplomatiska förbindelser med Nordvietnam). Samtidigt såg Palme till att den svenska militären samarbetade med USA. Men den som offentligt förespråkade en sådan linje blev ”jagad med blåslampa”. Det kunde gälla militärer som inte ljög om det som pågick bakom kulisserna på Palmes order. Det gällde några år senare (1983) Carl Bildt, då det gick så långt att regeringen i ett särskilt uttalande fördömde att han träffat tjänstemän vid amerikanska utrikesdepartementet i Washington. Så vitt det nu kan förstås var Bildt vid de samtalen, som han höll i egenskap av enskild moderat riksdagsman, betydligt mer ”neutral” än Olof Palme själv.
Nå, vad gäller konkret om Vietcongs terrorvälde och till exempel massakern i Hué? Vad visste vi i Sverige. Nyheterna fanns i smånotiser i dagspressen. Tveksamt dock om de omnämndes i TV. Tét-offensiven framställdes som en stor kommunistisk seger, trots att den militärt sett var ett nederlag för Nordvietnam, som det tog dem två-tre år att hämta sig från. Uppgifterna om massakern kom fram först sedan Hué befriats från kommunisterna och de överlevande kunde berätta. Det tog några månader och då var myten om Tét som en förlust för Sydvietnam och USA redan väl etablerad.
Behandlingen av massakern i My Lai (Song My brukar händelsen kallas på svenska) var helt annan. Rubrikerna var jättelika. Och visst, det var ju något som avvek från mönstret, amerikanska soldater sköt ner drygt 100 oskyldiga civila (att inte fler sköts ned berodde på att andra amerikanska soldater kom och ställde sig mellan de civila vietnameserna och löjtnant Calleys kompani). Löjtnant Calley dömdes till fängelse för händelserna i My Lai. Kommunisterna fick medalj för det som hände i Hué. Men att kommunisterna bara i samband med Tét 1968 på en enda ort dödade 20 gånger så många civila som amerikanerna gjorde i My Lai, det var väl bara vad man kunde vänta sig av kommunister – och alltså ingen stor nyhet. Så tycktes många reagera. Men genom att tala tyst om det som var normalt och skrika högt om det som var tragiska undantag skapades en helt förvriden och upp och nervänd bild av verkligheten.
Några undantag fanns, till exempel Rune Moberg i tidningen Se och sedermera socialförsäkringsministern Bo Könberg (som var aktiv i Liberala Studentförbundet). Samt den stora ungdomsorganisationen Demokratisk Allians (där Contra har sina rötter). Men på det stora hela taget fick den breda allmänheten en grovt missvisande bild av vad som hände. Den som verkligen sökte information kunde dock finna.
En utmärkt skildring av Vietnamkriget och Vietnamopinionen finns i Frank Bjerkholts bok ”Vietnam – det store bedraget” utgiven av Gyldendal Norsk Forlag 1980.
Bilden av Vietnamkriget i svenska media kan jämföras med hur informationen om de tyska förintelselägren nådde Sverige under Andra Världskriget. Informationen fanns allmänt tillgänglig från omkring år 1943 (och i hemliga rapporter redan från 1942), men det var få som ville informera allmänheten om vad som hände. En som gjorde det och skrev boken Bakom Stålvallen, Arvid Fredborg, Svenska Dagbladets unge korrespondent i Berlin, blev senare av vietnamaktivisterna i det socialdemokratiska partiets led (Sven-Ove Hansson i boken ”Till höger om neutraliteten”) beskylld för att vara nationalsocialistisk sympatisör! Arvid Fredborg var Tysklands-vän och därför liksom många andra högborgerliga svenskar oerhört upprörd över den vulgära nationalsocialismens våldtäkt på den högstående tyska kulturen (Goethe, Schiller, Beethoven, Wagner, Leibnitz…) Den upprördheten var väl förankrad långt innan Förintelsen var känd.