Jag skulle vilja veta mer om Vietnamkriget.
Johanna, Borensberg (29 mars 1999)
johannaxyz[snabel-a]hotmail.com
Vietnamkriget går det att skriva böcker om. Och många böcker har skrivits. På svenska finns det inte många böcker som är värda att läsa. Men på norska finns Frank Bjerkholts: Vietnam – Det store bedraget på Gyldendal Norsk Forlag 1980.
Här ska förhistorien beskrivas, det vill säga det som ledde fram till det fullskaliga kriget mellan Syd- och Nordvietnam.
Enligt kinesisk historieskrivning bodde vietnameserna i södra Kina, men flydde undan kinesernas försök att assimilera dem på 300-talet före Kristus. Kineserna följde efter och nådde full kontroll över vietnameserna i nuvarande Vietnam 258 före Kristus. Sedan dess har tider av självständighet och främmande kontroll växlat. För det mesta har det varit kineserna som varit de främmande herrarna. Under de perioder då Vietnam var självständigt rådde ofta inre konflikter och landet var tidvis delat på flera stater. Den hårdföre Nguyen Anh lyckades ena Vietnam och utropade sig själv till kejsare under namnet Gia Long. Hans efterträdare Minh Mang införde 1833 dödsstraff på kristendom, vilket fick fransmännen att ingripa. Under de kommande decennierna förvandlades Vietnam successivt till en fransk koloni. Det franska kolonialstyret kom till under en period av snabba ekonomiska och tekniska förändringar, vilket naturligtvis även påverkade Vietnam. På det hela taget måste dock kolonialtiden från vietnamesernas utgångspunkt ha upplevts som misslyckad.
En rad oppositionella rörelser uppstod. Främst var Förbundet för Återupprättandet av Vietnam, en nationalistisk organisation under Phan Boi Chau. Organisationen var framgångsrik och för första gången kom kommunisten Ho Chi Minh in på den politiska arenan. Han angav 1925 Phan för fransmännen i utbyte mot en stor summa pengar. Ho fick genom detta inte bara en stor summa pengar, han fick även kontroll över Phans organisation, som var inriktad på politisk utbildning av vietnameserna. Ho angav konsekvent alla icke-kommunister som genomgick utbildningsprogrammet och såg samtidigt till att kommunister genomgick programmet.
Nästa större oppositionsorganisation var nationalistpartiet VNQDD. Också här samarbetade Ho med fransmännen för att minska organisationens inflytande. 30 av 50 medlemmar i nationalförsamlingen som representerade VNQDD försvann på några år.
Under andra världskriget fick Vietnam först en fransk kolonialregering utsedd av den tyskkontrollerade Vichy-regimen. Under 1940 ockuperades Vietnam av japanerna, men eftersom kolonialregeringen var utsedd av den med japanerna lierade Vichy-regeringen fick den sitta kvar.
En nationalistisk antijapansk samlingsorganisation bildades i Kina (den del som inte var ockuperad av japanerna) under namnet Dong Minh Hoi. I den ingick VNQDD, men också Ho Chi Minhs organisation Viet Minh. Under 1944 bildade Dong Minh Hoi en exilregering. De nationalister som ingick i regeringen mördades eller utmanövrerades av Ho Chi Minh som genom Dong Minh Hoi fick insyn i den nationalistiska rörelsen. Det fanns snart inga nationalister kvar.
När Frankrike befriats av de allierade tog japanerna själva över kontrollen av regeringen i Vietnam. Japanerna utsåg dock vietnameser till regeringen och behöll den tidigare franske lydkejsaren Bao Dai som galjonsfigur.
Sedan japanerna kapitulerat, efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, passade Ho Chi Minh på att utropa ett självständigt Vietnam i Hanoi.
De allierade hade bestämt att kineserna (Chiang Kai-sheks regering) skulle ockupera norra Vietnam och britterna södra Vietnam. I söder återlämnade britterna efter ett halvår administrationen till fransmännen. I norr lät kineserna regeringen med Ho Chi Minh i spetsen sköta administrationen, under kinesisk kontroll. Under 1946 kom fransmännen och Ho Chi Minh överens om att hela Vietnam skulle ingå i franska unionen och att de franska trupperna skulle ta över även i norr. Nationalisterna motsatte sig kraftfullt denna överenskommelse, men kommunisterna var alltså med om den. De samarbetade dessutom med fransmännen för att militärt rensa de områden som kontrollerades av nationalisterna.
I slutet av 1946 gick dock också Ho till angrepp mot fransmännen. Hos offensiv misslyckades och 1948 inrättades en gemensam regering för hela Vietnam, under fransk kontroll. Bao Dai återkom som kejsare och 1950 erkändes det enade Vietnam som självständig stat. Bao Dai satte igång att bygga upp administrationen och 1953 genomfördes lokalval. Som bekant har kommunister aldrig vunnit några fria val och kommunisterna var därför motståndare till valen. Grupper som var fientliga till både fransmännen och kommunisterna vann en jordskredsseger och fick till exempel 23 av 24 platser i Hanois stadsfullmäktige.
Från 1946 byggde Ho Chi Minh och hans militäre ledare Vo Nguyen Giap upp en egen armé. Fram till 1954 hade den nått 375.000 man. Fransmännen – och det självständiga Vietnam – svarade med egen militär uppbyggnad och de styrkorna var 470.000 man 1954 (varav 170.000 fransmän och resten i huvudsak vietnameser). I och med kommunisternas maktövertagande i Kina den 1 oktober 1949 fick kommunisterna basområden och försörjningsvägar. Det utnyttjades för att bygga upp den militära kapaciteten. Redan året därpå engagerade sig USA för att delta i finansieringen av Frankrikes allt högre militära kostnader.
I maj 1954 förlorade fransmännen slaget om Dien Bien Phu, en isolerad bergspostering i nordvästra Vietnam. Slaget blev avgörande för utgången av den konferens om Vietnam som samtidigt pågick i Genève. I Genève deltog sammanlagt nio parter, däribland de kommunistiska vietnameserna under Ho chi Minh och de nationalistiska vietnameserna under Bao Dai. Konferensen slutade med en överenskommelse om eldupphör och en temporär delning av Vietnam, samt att fria val skulle hållas 1956.
Inom 30 dagar skulle alla krigsfångar friges. Kommunisterna visade snart sitt rätta jag. Bara 30 procent av fångarna från Dien Bien Phu återsändes. Resten gick under i fånglägren. På jordbruksområdet genomfördes en förödande skattereform som gick ut över “godsägarna”. Därefter genomfördes en “jordreform” som kollektiviserade marken till kostnaden av hundratusentals bönders liv. Listor över förrädare upprättades och förrädarna ställdes “inför rätta” (utan rätt till försvarsadvokat). “Det är bättre att döda tio oskyldiga än att låta en fiende slippa undan” sa Nguyen Manh Truong på en kongress 1956. I provins efter provins reste sig bönderna, men resningarna slogs ner av kommunistisk militär.
I samband med den temporära delningen av landet var det fritt fram för dem som så ville att flytta till den andra delen av landet. Ungefär en miljon människor flyttade från norr till söder. Cirka 50.000 flyttade åt andra hållet. Ungefär 10.000 organiserade kommunister stannade dock kvar i söder och kom att utgöra basen för kommunisternas offensiv senare.
Ekonomin i södra Vietnam utvecklades efter delningen positivt, medan det i norr, under kommunisterna blev svåra ekonomiska bakslag och hungersnöd.
Enligt Genève-avtalet skulle val hållas 1956, men när detta var tänkt att genomföras hade kommunisterna under de gångna två åren byggt upp ett totalitärt kommunistiskt samhälle. Valen skulle ha genomförts med 99,9 procent av rösterna på kommunisterna, som fallet var i Sovjet och dess satellitstater. Sydvietnams regering krävde därför val under internationell kontroll, men det gick naturligtvis inte kommunisterna med på. Det blev inga val alls.
Med början 1955 började kommunisterna bygga upp en rörelse även i söder. Någon nämnvärd aktivitet blev det inte förrän 1959, sedan kommunistpartiets kongress kommit fram till att tillgripa militära medel i söder. 1960 bildades formellt Sydvietnams Nationella Befrielsefront (FNL efter den franskspråkiga förkortningen Front National de Libération), som skulle försvinna spårlöst efter de nordvietnamesiska stridsvagnarnas inmarsch i Saigon 1975. Rörelsen brukade vanligen kallas Viet Cong, vietnamesiska kommunister och var i själva verket ett skal till en rent nordvietnamesisk militär organisation. Organisationen genomförde med tiden ett par tusen mord per år, främst riktade mot den lokala administrationen i söder.
Kejsaren Bao Dais premiärminister Ngo Dinh Diem ville i söder stärka sin position. Han genomförde en folkomröstning om republik (5,7 miljoner röster mot 63.000) och blev själv president 1955. Diem hade en bakgrund som principfast nationalist och han hade skapat ett omfattande kontaktnät i USA. Det var bra för Vietnam som fick amerikanskt bistånd.
I och med att kommunisterna 1959 påbörjade militära aktiviteter vidtog Diem åtgärder i centraliserande riktning. Regimen hårdnade och Diems katolska tro blev ett växande problem i det huvudsakligen buddhistiska Vietnam. Vid en kupp dödades Diem. Generalen Duong Van Minh tog över makten. USA och dåvarande president Kennedy var uppenbarligen positivt införstådda med kuppen. Efter kuppen mjuknade Sydvietnams politik mot Viet Cong, vilket ledde till nya inrikespolitiska problem och ny kupp. Under flera år rådde en våldsam turbulens i sydvietnamesisk inrikespolitik och utvecklingen i riktning mot demokrati bröts. Först 1965 påbörjades en återgång till demokrati, men då hade kommunisterna under den inre oron skaffat sig en allt starkare militär position. USA svarade genom att skicka militära rådgivare till Vietnam och från 1965 stridande förband.
Under 1964 hade den amerikanska kongressen, på förslag av den nye presidenten Lyndon Johnson, godkänt direkta militära insatser i Vietnam. Och successivt byggdes de amerikanska styrkorna upp till att omfatta flera hundra tusen soldater. Kommunisterna i norr hade dock full uppbackning av både Sovjetunionen och Kina, vilket gjorde att även kommunistsidan kunde stärka sin militära position. Under president Nixon genomfördes en “vietnamisering” av kriget, dvs vietnameserna skulle själva ta över ansvaret för sitt eget försvar. När amerikanerna samtidigt drog ner det materiella stödet till Sydvietnam kunde inte sydvietnameserna hålla stånd mot de reguljära nordvietnamesiska förbanden. Under 1975 marscherade nordvietnamesiska styrkor in i Saigon, de demokratiska krafterna kastades i miljontal i politiska omskolningsläger och ytterligare miljoner vietnameser flydde från sitt land som våldtagits av kommunistiska barbarer.
Än idag är Vietnam en kommunistisk diktatur av värsta slag.