Vad tror ni att det svaga borgerliga valresultatet beror på? Trots att landet missköts, arbetslösheten är skyhög, vårdköerna växer och skatterna är högst i världen så lyckades de borgerliga partierna inte locka mer än 44% av väljarna.
Varför har Moderaterna förlorat så många väljare till Kd. Hur kommer det sig att de har lyckats vinna till sig nästan hela den borgerliga tillväxten medan Moderaterna bara ökar med några tiondels procent?
Johan Carlsson (22 september 1998)
Johan.Carlsson[snabel-a]moderat.se
Först förtjänar det att konstateras att valet flyttade tyngdpunkten i svensk politik åt höger. De borgerliga tog 11 mandat från de tre socialistiska partierna. Men visst, regeringen kunde sitta kvar.
Studier genom åren visar att den sittande regeringens stöd varierar med konjunkturen. I en uppåtgående konjunktur går det bra för regeringen. Och vi har haft en uppåtgående konjunktur ett tag, något som förvisso inte Göran Persson kan ta åt sig äran för. OK, men det gick ju dåligt för socialdemokraterna? Jo, men på något sätt lyckades vänsterpartiet ge intryck av att vara en del av ett kommande regeringsunderlag.
Rent generellt är det nog också så att förtroendet för den politiska världen är lågt – och sjunkande. Det syns inte minst i ett sjunkande valdeltagande. Många med ganska ljumma politiska intressen röstar halvhjärtat som de alltid gjort. Många vägrar också att rösta eller röstar blankt för att de saknar förtroende för de etablerade partierna (blankrösterna räknas inte ens av valförrättarna, de betecknas som ogiltiga – de “ogiltiga” rösterna i detta val var cirka 120 000, vilket skulle räckt till 7 mandat).
Mycket av politiken har okså blivit en fråga om administration och tjänster istället för visioner. Man väljer en “VD” för AB Sverige, inte en politisk ledare. Ingen har vågat framföra några djärva visioner, utan det har mest varit fråga om att klaga på att saker och ting sköts dåligt. Till exempel vården, där den avskaffade vårdgarantin lett till årslånga operationsköer. Den borgerliga visionen är ju inte så högtflygande, när det i praktisk politik gäller en så konkret åtgärd som att införa en vårdgaranti. Valet blir en fråga om vem som kan erbjuda bäst service.. och det tror ändå ingen att politikerna kan. Vi har ju ingen “matkris”, för det finns kapitalistiska företag som levererar mat. Vi har ingen “klädkris” eftersom kapitalistiska företag levererar kläder. Men vi har en vårdkris, en skolkris osv. För ingen politiker förmår egentligen att leverera dessa produkter. Varken socialdemokrater eller moderater är egentligen att lita på. Det är ingen som inte är underkastad marknadens obönhörligt hårda villkor med ett nytt val varje dag, inte vart fjärde år.
En annan viktig faktor bakom valutgången är säkert att mer än halva väljarkåren idag är beroende av staten för sin utkomst. Bara 40 procent lever idag huvudsakligen på inkomster från den privata sektorn. Medan återstående 60 procent har pension, studiemedel, arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag eller lön från stat och kommun. Med den fördelningen på penningpåsen (där makten ju till syvende og sidst ändå sitter) är det inte lätt att vinna gehör för ett omtänkande när det gäller den offentliga sektorns storlek. Persson gjorde ju för övrigt ytterligare en insats för att stärka beroendet av den offentliga sektorn genom att lova sänkta dagisavgifter, som gör att en grupp som idag huvudsakligen lever på inkomster från den privata sektorn (arbetande barnfamiljer) får en ökad andel offentligstyrd nettoinkomst, samtidigt som antalet kommunalanställda dagisfröknar ökar.
Men visst ställer vi oss i mycket frågande till att företrädare för gårdagens idéer kan få tillräckligt med röster för att sitta kvar vid makten. Svenska folket borde skämmas…
Vad beträffar kristdemokraterna är det väl bara att gratulera Alf Svensson. Han har effektivt sugit upp den socialkonservativa delen av den svenska opinionen. De mer liberalt orienterade har stannat kvar hos moderaterna. Vid ett studium av valresultatet visar det sig för övrigt att det gått dåligt för moderaterna (stora minus faktiskt) i “södra landsbygdssverige”, där har kristdemokraterna istället vunnit stort. Det moderata budskapet och Carl Bildts profil har helt enkelt inte gått hem på landsbygden och i småstäderna. Däremot har de moderata framgångarna rört sig om flera procentenheter i de mer dynamiska områdena, storstäderna och universitetsområdena, där de moderna idéerna först vinner genomslag.