Varför är det stor arbetslöshet i Sverige?
Rikard Olsson, Karlstad (31 mars 1999)
rikard78[snabel-a]hotmail.com
Det första och enklaste svaret är att vi har för få företag och för få företagare i vårt land. I många länder driver 15-20 procent av den arbetsföra befolkningen egna företag. I Sverige är det närmare 5 än 10 procent som driver egna företag. Den enskilt viktigaste förändringen som skulle få ned arbetslösheten i Sverige är bättre klimat för företagande. I de delar av Sverige där företagsklimatet traditionellt ansetts vara som bäst, Gnosjö och Anderstorp med omnejd, är arbetslösheten också mycket lägre. På hälften eller en tredjedel av riksnivån.
Ibland tror politiker att de kan ordna ett bättre företagsklimat genom politiska reformer. Men så enkelt är det inte. Företagsklimatet består visserligen till en del av skatter, byråkrati, regleringar, arbetsmarknadspolitik osv. Men företagsklimatet består också av den sociala miljön, attityder, intresse för utbildning och risktagande. Det är inte faktorer som man kan ändra på några få år eller genom enkla politiska åtgärder. Trygghetsideologin som varit dominerande dogm i vårt land i decennier är till själva sin karaktär företagarfientlig. För företagande innebär alltid en risk. Och trygghetsmålen som drivits av fackföreningsrörelse och socialdemokrati har strävat efter att eliminera alla risker. Först när fler är beredda att ta risker och avstå från tryggheten som anställd får vi fart på företagandet igen. Och först då kan arbetslösheten sjunka.
Det skall då sägas att det finns vissa tecken på att ungdomen idag har en annan attityd till risktagande än för tjugo-trettio år sedan. Det ska förhoppningsvis märkas om femton-tjugo år. De flesta företagen startas nämligen av människor mellan 35 och 40 år. Det är först när dagens mer riksbenägna ungdomar nått den åldern som vi kommer att se någon ordentlig effekt på nyföretagande och sysselsättning av en ändrad attityd.
Det finns naturligtvis en rad andra faktorer som bidrar till den höga arbetslösheten. En faktor är den svenska lönestrukturen. Produktiviteten i samhället mäts ungefärligt av lönenivån. Dvs den som anställer är beredd att betala nästan så mycket i lön som den anställde förväntas bidra med i produktivt arbete. Problemet är framförallt de människor som på grund av bristande (eller icke efterfrågad) utbildning, dåliga språkkunskaper, dålig motivation eller ett avvikande uppträdande (som kan omöjliggöra arbeten som bygger på kundkontakt) har låg produktivitet. Eftersom de flesta löneavtal bygger på en någorlunda hög ersättning i form av lön trillar de som inte kan producera tillräckligt helt bort från arbetsmarknaden. För några decennier sedan var de här människorna springpojkar, lärlingar, bodtomtar eller liknande. De hade dåligt betalt, men allteftersom de kom in arbetet kunde de avancera till mer fullödiga arbeten. Det var ett mycket bättre sätt att ta hand om folk än dagens, då lönestrukturen är sådan att företagen inte har råd att anställa de svagproducerande alls och de istället försörjs genom olika sociala stödsystem.
Vid sidan av en attitydförändring rörande företagandet skulle ett systemskifte som bättre tar tillvara den produktiva kraft som trots allt finns hos de som är lågproducerande vara ett av de mest kraftfulla bidragen till en gynnsam ekonomisk utveckling och lägre arbetslöshet i Sverige.