Vi i Sverige lever ett ganska stillsamt och problemlöst liv. Men om man tänker på omvärlden så gör inte alla det. Jag undrar vad man kan göra för hindra folk från att svälta och dö. Det är klart att man kan skänka pengar osv. Det vet alla redan. Men vad kan man annars göra? Bönder och andra drabbade personerna i svältområden behöver hjälp. Hur skulle vi kunna hjälpa dem?
Björn Sånesson, Malmö (20 mars 1999)
bjoern80@hotmail.com
Om vi börjar med ett övergripande perspektiv så är det knappast livsmedel som är rätt hjälp, annat än i undatagsfall som till exempel omedelbart efter en naturkatastrof. Det är – bildligt talat – bättre att ge någon en krok och kunskaper i konsten att fiska än att ge honom en fisk. Kroken och kunskaperna löser problemet för gott, fisken löser problemet bara för stunden.
Här måste man naturligtvis också tänka på Sveriges relativa storlek. Med 1,5 promille av världens befolkning kan vi inte göra mycket genom att skicka resurser till andra delar av världen. Även om vi skickade allt vi producerade i Sverige (och inte ens behöll mat för dagen) till de fattigaste länderna skulle det räcka till att lösa några problem. Det skulle inte öka tillgångarna i de fattiga länderna med ens en procent.
Inriktningen måste istället vara på att överföra kunskaper och teknik så att de som bor i de fattiga länderna får möjlighet att lösa problemen med egna insatser. När man väljer biståndsmottagare bör inriktningen vara sådan att den främst går till länder som har förmåga att tillgodgöra sig biståndet. På det planet har svensk biståndspolitik varit felinriktad genom åren. Största mottagarland har varit Tanzania, som genom en socialistisk planekonomi fört ett av Afrikas bördigaste och rikaste områden till en bottenposition när det gäller levnadsstandard. Och detta trots ett sällsynt generöst internationellt bistånd. Sådant bistånd har varit att kasta pengar i ett svart hål…
Om vi från de här generella aspekterna går över till vad vi var och en kan göra konkret, så är det vår uppfattning att de kyrkliga organisationernas missionsverksamhet är en fungerande kanal. Genom att ha eget hängivet och idealistiskt folk på platsen ser man till att det mesta av hjälpen kommer fram till mottagarna. Dessutom finns inga dyra mellanhänder. Den mesta hjälpen är också av ytterst handgripligt slag, sjukvård, undervisning, brunnsborrning etc.