Jag skulle vilja veta vad som menas med lågkonjunktur? Vad händer med arbetslösheten då? Vad kan man göra för att minska den?
Stina (17 mars 1999)
anits83[snabel-a]hotmail.com
Konjunkturen är ett mått på den ekonomiska utvecklingen. På lång sikt brukar ekonomin växa. När ekonomin växer snabbare än den långsiktiga trenden är det högkonjunktur, när ekonomin växer långsammare än den långsiktiga trenden – eller till och med backar – är det lågkonjunktur (eller recession eller ännu värre depression).
Under större delen av efterkrigstiden var en konjunkturcykel (tiden mellan två konjunkturtoppar eller två konjunkturbottnar) mellan fyra och fem år. Men det mönstret bröts under 1980-talet. Konjunkturuppgången 1985 verkade aldrig ta slut, innan den bröts 1991-1992, för att då ersättas av en lågkonjunktur som blev mycket djupare och längre än tidigare lågkonjunkturer.
Ett av måtten på konjunkturläget är just arbetslösheten. Det är därför inte rätt att fråga vad som händer med arbetslösheten när det är lågkonjunktur. Det är tvärtom, när arbetslösheten ökar så är det definitionsmässigt lågkonjunktur.
Arbetslösheten har trendmässigt ökat under de senaste decennierna. Det vill säga under två på varandra följande konjunkurtoppar eller konjunkutrbottnar har arbetslösheten blivit högre än förra gången. Den utvecklingen har flera förklaringar. Några av de viktigare orsakerna är minskat antal okvalificerade manuella arbeten (vilket gör att personer med bristfällig utbildning har svårare att hitta arbete), ökade krav på kommunikationsförmåga i arbetslivet (vilket gör att invandrare utan språkkunskaper klarar sig allt sämre på arbetsmarknaden), snabbare förändringar i näringslivet (vilket gör att den som inte anpassar sig till förändringar får det svårare) och en mer sammanpressad lönestruktur (vilket gör att det inte lönar sig att anställa för de enklaste jobben, de utförs istället i Indien eller Bangladesh). På alla de här punkterna är det naturligtvis möjligt att vidta åtgärder som minskar problemen. Dock är det inte säkert att alla vill vara med om de förändringarna. Ta till exempel ökade löneskillnader, där LO motsätter sig detta med största kraft. LO väljer helt enkelt bättre lön åt de egna medlemmarna före jobb åt dem som ändå inte är med i LO.
Detta om den långsiktiga arbetslöshetsutvecklingen. Men det finns också en del av arbetslösheten som svänger med konjunkturerna. Den arbetslösheten kan motverkas med konjunkturstimulerande åtgärder. Enligt den teori som utvecklades av John Maynard Keynes på 1930-talet var det möjligt för staten att spendera mer pengar för att få fart på ekonomin. Om staten drev upp budgetunderskottet satte det fart på hjulen, eftersom fler fick arbete och kunde spendera mer pengar. Dock förändrades successivt verkligheten på så sätt att folk lärde sig vad som var att förvänta från konjunkturpolitiken och då fungerade inte de gamla teorierna, eftersom åtgärderna var avsedda att sättas in som en ”överraskning”, om budgetunderskottet var förväntat blev människornas reaktion en annan. Dessutom hade många regeringar lätt att öka utgifterna i en lågkonjunktur, men svårt att göra motsvarande neddragingar under en högkonjunktur. Det här ledde till allt större budgetunderskott och en allt svårare räntebelastning på statsbudgeten. Det blev därmed svårt att låna till de budgetunderskott som var en del i arbetslöshetsbekämpningen. I och med detta lades en allt större börda i arbetslöshetsbekämpningen på räntepolitik och växelkursanpassningar. Genom att ge Riksbanken nya mål och minska det politiska inflytandet på Riksbanken vrids räntevapnet ur händerna på politikerna. Ännu mer så naturligtvis om Sverige blir medlem i EMU, då räntepolitiken skulle föras i Frankfurt istället för i Stockholm. Vidare har det inom de politiskt ledande kretsarna blivit allt större enighet om att en devalveringspolitik och växelkursanpassning inte är rätt väg för att lösa de ekonomiska problemen. Genom denna utveckling finns snart ingen av de tre möjliga åtgärderna för att med politiska insatser motverka arbetslösheten kvar: finanspolitiska underskott, räntesänkningar eller växelkursanpassningar. En svensk EMU-anslutning skulle definitivt omöjliggöra de två senare metoderna och kraftigt begränsa utrymmet för den första.
Många liberala krafter är därför motståndare till EMU-anslutningen, just för att den begränsar handlingsfriheten när det gäller att bekämpa arbetslösheten.