Vad gick fel i övergången till marknadsekonomin i Ryssland och Östeuropa?
Mats Höglund (15 augusti 1999)
matsamigos[snabel-a]hotmail.com
Här är det viktigt att skilja på Östeuropa och den del av Sovjetunionen som varit kommunistisk ända sedan 1917.
Låt oss börja med Östeuropa, där det i många länder görs betydande framsteg. I täten gick Ungern som genomförde många av marknadsreformerna redan innan kommunismen föll. Därefter kom Tjeckien vars premiärminister Vaclav Klaus, en troende nyliberal, satsade på en snabb och allomfattande privatisering. Och trea i utvecklingsligan blev Polen, där privatiseringarna blev små och obetydliga, men där de statligt ägda kolosserna har dött sotdöden och ett hälsosamt småföretagande har växt upp från botten. Också i Estland har nyliberaler vänt upp och ner på ekonomin. I de fyra länderna som nämnts måste man säga att framgångarna har varit stora. Den ekonomiska tillväxten medverkar till att minska gapet mellan de här länderna och Väst, men det går naturligtvis inte att på sju-åtta år eliminera ett gap som byggts upp under fyrtio års planekonomi och förtryck. Men trots allt, det fanns människor som visste vad marknadsekonomi var, det fanns människor som visste betydelsen av entreprenörskap. Och visste man inte själv kunde man ju alltid fråga farfar. Farfar som äntligen fick berätta allt det han visste, men som han inte ens vågat berätta för sina nära släktingar. Ett exempel: När Budapest-börsen skulle öppnas igen efter att ha varit stängd i 45 år så var det faktiskt en av den gamla börsens medarbetare, den som då var yngst, som kunde rycka in och hjälpa till vid nystarten.
Nu kommer det att ta lång tid innan anpassningen skett till västerländskt tänkesätt. Det sker egentligen först när de som utbildats under kommunismen gått i pension. Successivt fylls nu näringsliv och administration på med personer som fått sin utbildning efter kommunismens fall, personer som till exempel lärt sig engelska istället för ryska i skolan, en nog så viktig fördel för den som vill hålla sig i frontlinjen när det gäller teknisk utveckling. Lite stöd får de här ungdomarna av personer som flyttar tillbaka från exilen. Så har till exempel sverige-ester spelat en betydelsefull roll i uppbyggnaden av Estlands näringsliv och även i demokratiseringen av det politiska livet. Flera ministrar har kommit från Sverige (andra från USA eller Tyskland).
När det gäller länder som inte ligger i frontlinjen när det gäller ekonomisk utveckling kommer det naturligtvis att ta längre tid. Men även där, där kommunismen dröjde sig kvar, börjar det nu hända saker. Kommunismen föll i Ungern, Tjeckien, Polen och Estland i början av 1990-talet. I länder som Litauen, Slovakien, Bulgarien och Rumänien har kommunismen däremot i praktiken hållit sig kvar fram till för bara något år sedan. De här länderna låg mer efter från början och omvandlingen kommer igång senare. Självklart har inga egentliga framsteg kunnat nås än.
Värre är det med Ryssland och de delar av Sovjetunionen som varit kommunistiska sedan 1917 eller 1920. Där finns ingen farfar att fråga till råds. Där har man i sjuttio år arbetat för att skapa en människa utan entreprenörskap, initiativkraft och ansvarskänsla. Där har medborgarna vetat att det enda sättet att överleva har varit att lura systemet. De enda som har haft en tradition av entreprenörskap och självständigt tänkande är den organiserade brottsligheten.
Myndigheterna har skändligen misslyckats med att ens skapa de institutionella förutsättningarna för en fri ekonomi. De gamla pamparna har roffat åt sig de tillgångar som fanns och är nu formella ägare till mycket av de som de kontrollerade som representanter för den kommunistiska staten. President Jeltsin har visserligen under sina bästa stunder varit kraftfull, men i sina sämsta stunder har han varit ett viljelöst redskap för den ekonomiska brottsligheten. Ryssland har misslyckats med att skapa de legala förutsättningarna för en fungerande kapitalism. För att kapitalismen ska fungera krävs ett rättssystem och en statsapparat som kan se till att avtal hålls och som kan lösa tvister mellan aktörerna på marknaden utan att dessa ska behöva tillgripa fysiskt våld mot varandra. Det är de nyckelfunktionerna i ett kapitalistiskt samhälle som saknas i Ryssland, men som trots allt börjat växa fram i vissa andra länder i Östeuropa.
Avslutningsvis ska också konstateras att det finns länder som är ännu värre än Ryssland. I Vitryssland, Uzbekistan, Kazachstan med flera länder härskar fortfarande de gamla kommunistpamparna oinskränkt och utan något som helst intresse för vare sig demokrati eller kapitalism.