Vad gör ett land till ett u-land och vad gör ett land till ett i-land? Vad är den huvudsakliga skillnaden mellan ett u-land och ett i-land?
Anna Björklund, Östersund (12 maj 1999)
em_bj[snabel-a]hotmail.com
Den enda väsentliga skillnaden mellan i-länder och u-länder är levnadsstandarden, mätt som BNP (bruttonationalprodukt) per capita (per invånare).
Tidigare har det funnits av FN fastställda defintioner av u-land och i-land med användning av BNP per capita som mått. Eftersom penningvärdet ändras och den verkliga levnadsstandarden också beror av kostnadsnivån i landet säger inte måttet allt. Men en hel del.
I-länderna (industriländerna) brukar vanligen definieras som medlemsländerna i OECD. Dit hörde länge länderna i Västeuropa, USA, Kanada, Nya Zeeland, Australien och Japan. Idag har även Mexiko, Polen, Tjeckien, Ungern och Sydkorea blivit medlemmar i OECD. Andra välbärgade länder som räknas till industriländernas krets är Singapore, Hongkong och Taiwan. Åtminstone de två första har en levnadsstandard över Sveriges nivå.
Det finns också rika länder som inte är industriländer. Dit kan i första hand oljeländerna räknas.
Och så har vi ett antal länder som står på tröskeln till OECD-medlemskap. Flera före detta kommunistländer i Östeuropa och flera länder i Ostasien. Chile, Argentina och Sydafrika anses också vanligen ha kommit bort från u-landsstadiet. Notera dock att Argentina på 1930-talet – jämte Uruguay – var ett av världens tio rikaste länder, en oansvarig ekonomisk politik förde både Argentina och Uruguay till u-landsnivå under 1950- och 1960-talen. Orsaken till bakslagen var en orimligt generös välfärdsstat som gav sociala förmåner utan att kräva arbetsinsatser från befolkningen. Efter några decennier tog pengarna – välståndet – slut och länderna fördes ner i ett ekonomiskt och politiskt elände som innebar att länderna åter blev u-länder.
Det är faktiskt annars förvånansvärt hur snabbt många länder tagit sig från u-landsstadiet till i-landsstadiet – förutsatt att de satsat på en kapitalistisk politik. Efter Andra världskrigets slut var Taiwan Kinas fattigaste provins och alldeles definitivt ett u-land. Idag är Taiwan ett av världens mest dynamiska i-länder med en levanadsstandard som raskt närmar sig Sveriges. Så sent som på 1960-talet skickade svenska hjälporganistaioner bistånd till Hongkong. Idag har Hongkong en levnadsstandard som ligger över Sveriges. Malaysia och Thailand närmars ig också raskt i-landsstatus. Brasilien måste visserligen fortfarande anses vara ett u-land. Men det gäller inte de centrala industriregionera kring Sao Paulo, som har en väl så utvecklad industri som i södra Europa.
I Indien, som definitvt är att betrakta som ett u-land, finns det områden som utvecklas snabbt och 80 miljoner indier anses tillhöra ”medelklassen”, dvs ha en levnadsstandard motsvarande den som är normal i till exempel Grekland och Portugal.
Riktigt fattiga u-länder finns framförallt i Afrika, men också i delar av Asien (Burma, Nepal, Bangladesh m fl) och Latinamerika (Colombia, Peru, Bolivia m fl). Vägen bort från den här situationen heter i första hand inte u-hjälp utan en helhjärtad satsning på en kapitalistisk utveckling. I-länderna kan hjälpa u-länderna på traven genom att montera ner handelshindren och släppa importen fri.