Jag ska skriva ett arbete om tvångssteriliseringarna som skedde med början på 30-talet, vad var det egentligen som skedde och varför?
Caroline J (24 januari 2000)
caroline_tilda[snabel-a]hotmail.com
Den steriliseringslag som infördes 1934 och gällde – efter vissa förändringar – till 1975 hade sina rötter i 1920- och 1930-talets politiska tänkande. Redan 1920 motionerade Hjalmar Branting (ledare för socialdemokraterna och statsminister i tre omgångar mellan 1920 och 1925) om att staten skulle inrätta ett rasbiologiskt institut. Allan Vougt, chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet, mångårig riksdagsledamot och ledamot av socialdemokratiska partistyrelsen samt så småningom även försvarsminister gav 1926 ut boken “Rasbiologi och socialism”, där han redogjorde för det tydliga släktskapet mellan rasbiologi och socialism.
Med rasbiologi förstods en darwinistisk syn på människan där man genom det “naturliga urvalet” skulle utveckla människosläktet och staten skulle gärna medverka till detta genom att påverka det naturliga urvalet. På samma sätt som man gör i husdjursavel och växtförädling.
Naturligt var att mer konservativa krafter, som var skeptiska till Darwins läror, inte alls var lika intresserade av rasbiologin. Därav var det personer som Hjalmar Branting, Allan Vougt, makarna Alva och Gunnar Myrdal (med boken “Kris i befolkningsfrågan” 1934) som gick i spetsen för steriliseringspolitiken som ett led i den sociala ingenjörskonst som stod högt i kurs hos alla socialister.
Vougt gick till kraftfullt angrepp mot den konservativa synen på rasbiologi: “Ännu reagerar människornas konservativa flertal starkt mot det förslag om sterilisering av förbrytare, vilken bara är den ena sidan av rashygienens krav på inskränkning av de mindre goda elementens fruktsamhet… men framtidens människosläkte kommer utan tvivel att visa långt mindre skonsamhet mot de neddragande elementen än vi”. Vougt fick rätt i denna förutsägelse när nationalsocialisterna i Tyskland ytterligare utvecklade de rasbiologiska tankar som socialdemokraterna i Sverige redan gjort lag av.
Den socialistiska studentorganisationen Clarté gav 1925 ut en skrift om rashygien skriven av Karl Evang och Ebbe Linde. Där hävdade författarna att det var viktigt att lägga en modern vetenskaplig syn på samhällslivet och den socialistiska utvecklingen. “Med glädje ser socialismen därför varje framstöt i riktning mot ökad tillämpning av biologins resultat på människornas kollektiva liv. Tanken att inskränka antalet bärare av oförmånliga anlag är sålunda en rationell tanke, som alltid fått stöd från socialistisk sida. I ett socialistiskt plansamhälle kommer åtgärder i denna riktning att ingå i det allmänna hälsovårdsarbetet”. “Principiellt är också socialismen livlig anhängare av tanken på att människornas samhälle tillämpa samma betraktelsesätt som gäller för naturen i övrigt, för växterna och djuren alltså också att på människorna använda rationella avelsprinciper”.
Hjalmar Branting fick sitt rasbiologiska institut (som inrättades vid Uppsala Universitet under ledning av Hjalmar Lundborg 1921), men först sedan socialdemokraterna mer långsiktigt övertagit regeringsmakten (1932) kunde tankarna på sterilisering av “mindre goda element” förverkligas, vilket skedde genom en lag 1934. Tanken var att imbecilla och andra allmänt efterblivna personer skulle förhindras från att skaffa barn. I lagens grundregler var det tänkt att den berörde själv skulle acceptera en sterilisering, men i praktiken blev det ofta så att myndighetspersoner “övertalade” personerna att skriva under om sterilisering, inte sällan i utbyte mot andra förmåner, till exempel sociala bidrag eller en bra lägenhet. Det fanns också utrymme i lagen för tvångsmässiga åtgärder mot dem som var så efterblivna att de inte ansågs vara rättskapabla. De personerna var i allmänhet omyndigförklarade. Med tiden tillämpades de socialistiska rashygieniska lagarna allt mindre och nuvarande steriliseringslag behandlar därför reglerna kring frivilliga steriliseringar.