Sedan 1970- talet har den svenska ekonomiska utvecklingen präglats av konflikter mellan tillväxt ,stabilitet , och fördelningspolitiska målen. Hur förklarar ni kortfattat vad som menas med dessa mål? Hur har dessa konflikter uppstått? Vilka lösningar förslagits för att undanröja dessa målkonflikter.
Mona Izadzadeh, Malmö 10 augusti 2005
a123456[snabel-a]malmo2.net
Tillväxt definieras som den årliga ökningen av landets produktion, dvs. BruttoNationalProdukten (BNP). För att produktionen i ett land ska växa måste antingen fler människor arbeta, varje arbetare arbeta mer eller nya teknologier, nya maskiner eller nya idéer m m tillföras ekonomin. För att uppnå detta måste det dels finnas en arbetsmoral och dels en dynamik på marknaden. Nya idéer och arbetsmetoder måste testas och någon/några måste uppfinna nya maskiner eller annan teknologi. Då det är omöjligt att på förhand veta vem eller vilka som sitter inne med en bra affärsidé, en innovation, bra kompetens, nya idéer mm. är det viktigt att ha så få etableringshinder och så lite centralstyrning som möjligt. Exempel på etableringshinder är skatter, regleringar, tillståndsgivning och tullar. Dessa faktorer minskar också motivationen hos människor att starta något eget eller på något annat sätt förverkliga sina idéer.
I viss mån är stabilitet viktigt på en dynamisk marknad och det gäller tydliga och gemensamma spelregler såsom äganderätt, avtalsfrihet och kontraktsrätt, näringsfrihet samt en stabil konstitution som slår vakt om individens rättigheter och som inte går att ändra med ett enkelt majoritetsbeslut. Det är viktigt för alla aktörer att reglerna är förutsebara och att konsekvenserna av ens handlingar är tydliga. Det är vidare viktigt att reglerna garanteras av ett stabilt och okorrupt rättssystem.
Den stabilitet som kan komma att skada tillväxten är statliga interventioner som syftar till att bevara en viss samhällsstruktur. Ett exempel på det är Sveriges regionalpolitik, EUs jordbrukspolitik och de misslyckade försöken att bevara den svenska varvs- och stålindustrin på 1970-talet. Alltför många och alltför rigida regleringar kan tolkas som stabilitet av politiker och andra grupperingar men leder i själva verket till stagnation. Alltför mycket byråkrati och alltför mycket centralstyrning och centralplanering leder också till att dynamiken och därmed tillväxten hotas. Alltför starka fackföreningar och alltför generösa kollektivavtal med alltför höga löner likaså.
De fördelningspolitiska målen handlar främst om att minimera (eller helt överbrygga) klyftorna i samhället för att därmed uppnå målet jämlikhet. Tanken är att de rika ska ge pengar till de fattiga. Det handlar också om att fördela resurser över tiden. När du ligger i vaggan ska du få stöd via föräldraförsäkringen, subventioner till förskolor mm. och tiden inför graven ska staten garantera din pension mm. Och däremellan ska du tjäna pengar och bidra med resurser till staten och samhället för att försörja dem som inte kan arbeta av olika orsaker. Problemet med detta mål är att människor inte får behålla frukterna av sitt arbete och att alltför många blir alltför beroende av staten för sin försörjning. Motivation till att arbeta och starta eget och förverkliga nya idéer kan påverkas av detta. Vissa entreprenörer som lyckas med sina satsningar, högutbildade och förmögna flyttar ut ur landet för att undgå hög beskattning och andra obehagligheter vilket gör att kompetens (s.k. brain-drain) och kapital försvinner ut ur landet. Enligt siffror från Statistiska Centralbyrån fördes förra året 83 miljarder kronor av svenska hushålls sparande ut ur Sverige. Hur mycket kompetens som försvinner varje år är omöjligt att räkna på. Men tänk bara på Ingvar Kamprad så förstår du vad det hela kan betyda.
Många vänsterdebattörer förespråkar högre beskattningsprocent för högre inkomster, ett s k progressivt skattesystem. I Sverige har vi ett sådant system och de skatter som gör systemet progressivt är statsskatten och den s k värnskatten. Det antas felaktigt att man kan få in mer pengar till statskassan genom att höja skatterna för de rika. Att detta inte går beror dels på att många förmögna tar ut sitt kapital ur landet (vilket påverkar landets välstånd och framförallt de fattigas välstånd) och dels därför att de rika är för få för att man ska kunna få ut tillräckligt för att staten ska kunna göra det som önskas. Därför har det blivit så att låg- och medelinkomsttagare är en av de högst beskattade i världen (detta gäller i och för sig även höginkomsttagare).
En utväg ur det hela är att satsa på mer privata försäkringar och att rulla tillbaka staten som antingen enbart ska garantera kärnverksamheter såsom försvar, polis och rättsväsendet eller också erbjuder staten förutom kärnverksamheter också en grundtrygghet lika för alla. Med tanke på att 80 % av all skatt som den genomsnittliga skattebetalaren betalar in till staten går till en själv borde inte detta vara något problem. Omfördelningen skulle till och med kunna bli större genom rejäla skattesänkningar vilket medför att målkonflikten mellan tillväxt och fördelningspolitik upphör att gälla. Andra nödvändiga reformer är som jag nämnt tidigare avregleringar, en stabil konstitution och mindre byråkrati.
En annan lösning är att blunda för målkonflikterna vilket är dagens svenska lösning. En ytterligare lösning är att först tillåta att marknadens dynamik får spelrum och att globaliseringens effekter får slå igenom fullt ut och sedan försöka kompensera den oro som detta medför och dämpa effekterna av dito genom stabila familjer, en levande kultur och ett starkt civilt samhälle där människor frivilligt hjälper varandra.
Det är också tänkbart att försöka finna en pay-off eller en sorts jämvikt mellan de tre konfliktmålen. Exakt hur denna jämvikt skulle kunna se ut har jag svårt att i detalj svara på.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert