Jag undrar över Tadzjikistans historia.
Anna Hedengren, Stockholm (9 maj 2000)
anna_hedengren[snabel-a]hotmail.com
Tadzjikistan har knappt någon historia. I motsats till grannländerna som ofta kan påvisa historiska rötter till tiden för Kristi födelse eller tiden dessförinnan.
Tadzjikistan är en konstruktion skapad för att passa sovjetmaktens expansions- och konsolideringsplaner. “Tadzjikiska” språket är egentligen en dialekt av persiska – som talas i både Iran och Afghanistan. Det finns lika många tadzjiker i Afghanistan som i Tadzjikistan.
Tadzjikistan blev en rysk benämning på de persisktalande delar av Centralasien som tsaren lyckades erövra – och den linjen följdes sedan av kommunisterna under Lenin. De omgivande länderna – som tidigare var Sovjetrepubliker – är nästan alla turkisktalande.
Redan på 500-talet före Kristus var dagens Tadzjikistan en del av Persien. Alexander den Store hann med att erövra landet på sin väg till Indien. Senare har skyter, tokharer, hunner, turkar, araber, mongoler och turkar (uzbeker) igen haft kontrollen över Tadzjikistan.
Uzbekerna kontrollerade området från 1400-talet och framåt. Administrationen sköttes på turkiska. Men i bergen talade folket persiska.
I början av 1800-talet nådde ryssarna till området. Det var området kring staden Khodzjent i norra Tadzjikstan som erövrades. På 1870-talet införlivades emiratet Bukhara med tsarens Ryssland. I den oreda som uppstod i Första världskrigets senare del lyckades Bukhara återupprätta sin självständighet, men den nya sovjetmakten kuvade Bukhara 1921 och införlivade området med Sovjetunionen. Till att börja med var Tadzjikstan en del av sovjetrepubliken Uzbekistan, men 1929 blev det en egen sovjetrepublik.
I februari 1990 kom en försmak av Sovjetunionens fall i Tadzjikistan. Lokala demonstrationer i huvudstaden Dusjanbe ledde till att kommunistpartiet skickade ut stridsvagnar som sköt på gatorna. 24 personer dödades och över 100 skadades. Kommunistledaren Kachar Machkamov erbjöd sig att avgå – något som dittills inte hänt i någon sovjetrepublik. Gorbatjov backade dock upp honom och han satt kvar. Han föll dock i samband med den misslyckade militärkuppen i Moskva 1991. En ny antikommunistisk person vid namn Aslonov kom till makten, men han störtades av gammelkommunisterna efter en månad. Rachmon Nabijeb – ledare för kommunistpartiet i Tadzjikistan 1982 till 1986 – blev president. Det var ett steg tillbaka – Nabijeb hade tvingats bort från sin post 1986 i samband med Michail Gorbatjovs perestrojkapolitik. Nu tog alltså Tadzjikistan ett steg tillbaka till de mörkare tiderna.
Efter oroligheter och ett kort inbördeskrig 1992 störtades Nabijev och en någorlunda demokratisk regim kom till makten under ledning av Akbarsjo Iskandrov. Om Aslonov hade klarat sig en månad vid makten var Iskandrov bättre. Han fick leda landet i två månader, innan Nabijev åter tog makten i en statskupp. Till president utsågs en av Nabijevs allierade, Imamamli Rachmanov. Han har varit president sedan dess – och fick 97 procent i president”valet” 1999. I samband med presidentvalet 1999 skedde en viss liberalisering – tidigare hade alla oppositionspartier varit förbjudna. Men nu blev fyra partier tillåtna. Dock utan att ha några möjligheter att driva sin politik, men de var i alla fall inte längre förbjudna.
Tadzjikistan kontrolleras idag av gammeldags kommunister. Det finns ryska trupper i landet och ekonomin sköts på det gamla planekonomiska sättet. Det är ett sorgligt exempel på hur man inte ska sköta ett land.