Hur neutralt var egentligen Sverige under andra världskriget? Vad innebar den neutralitetspolitik, som vi stod under?? Per-Albin Hansson, hur var hans roll under Andra världskriget? Hur påverkade nazismen Sverige?
Klara, Smedjebacken (2 januari 2000)
klaracurri[snabel-a]hotmail.com

Sverige var visserligen formellt neutralt under Andra världskriget. Men neutraliteten var hela tiden anpassad till det militära läget. I krigets inledningsskede med tyska framgångar gjorde Sverige en rad eftergifter för tyskarna. Efter den tyska ockupationen av Norge tilläts till exempel transporter av tyska trupper (permittenter) mellan Norge och Tyskland via Sverige. Och vid midsommar 1942 medgavs transport av en hel stridsutrustad tysk division (Engelbrecht-divisionen) från Norge till Finland och vidare till fronten mot Sovjetunionen. 1943 blev det annat ljud i skällan och Sverige började plötsligt i lika hög utsträckning gå de allierades ärenden… Krigslyckan hade ju vänt. Till den principlösa politikens försvar måste dock sägas att om Sverige inte gett efter för tyska krav hade det mycket väl kunnat sluta i en tysk ockupation också av Sverige med de än värre konsekvenser som detta medfört.

Vad gäller Finland ställde Sverige upp med både vapen och frivilliga förband efter det sovjetiska överfallet på Finland 1939. Här var ställningstagandet inte lika opportunistiskt som gentemot Tyskland, men likafullt mycket “själviskt”. Hade Sovjet varit mer framgångsrikt i sitt krig mot Finland hade Sverige säkert stått därnäst på tur för Sovjet…

Per-Albin Hansson som statsminister spelade naturligtvis en viktig roll för Sveriges balansgång mellan de krigförande parterna. Men man ska komma ihåg att alla demokratiska partier var representerade i den samlingsregering som styrde landet.

Nationalsocialismen påverkade knappast alls Sverige – annat än genom vad som hände i andra länder. Av det enkla skälet att antalet nationalsocialister var mycket litet. I Sveriges Riksdag satt bara ett par nationalsocialister som valts in för ett av de två kommunistiska partierna (partiet ändrade namn från Kommunister till Socialister och började stödja Tyskland, det blev dock utan mandat vid valet 1940, men till dess satt alltså några nationalsocialistiska ledamöter i riksdagen – utan något som helst inflytande). Säkerhetstjänsten övervakade såväl nationalsocialister som kommunister och enligt uppgifter som släpptes fria fanns det 15.000 misstänkta nationalsocialister och 50.000 misstänkta kommunister i säkerhetstjänstens register. Bägge grupperna var ju potentiella landsförrädare och behandlades därefter. Ansvariga myndigheter kunde ju se hur kommunister gick Sovjetunionens ärenden i Finland och hur nationalsocialister gick Tysklands ärenden i Norge och Danmark. Lyckligtvis fick vi aldrig uppleva vad kommunister eller nationalsocialister var beredda att göra för fienden i Sverige.