Jag undrar hur vi i Sverige verkligen stod under kalla kriget och mellan vilka år det på gick. Jag vill även få reda på hur många finska flyktingar vi tog in under och direkt efter kriget
Per Svedin, Örnsköldsvik (30 december 2001)
percripp[snabel-a]hotmail.com
Man kan verkligen fråga sig var Sverige stod – och frågan är om det går att få fram ett entydigt besked i den frågan.
Sverige var (och är) en demokrati med de idémässiga banden kopplade till Väst (USA, Storbritannien, NATO). Men svenska politiker vägrade att öppet medge hur det förhöll sig. En del politiker – även på ansvariga poster – lanserade den så kallade kålsuparteorin, demokratierna i Väst och diktaturerna i Öst var likvärdiga, Sverige skulle befinna sig någonstans mitt emellan. Utrikesministern mellan 1945 och 1962, Östen Undén, gick dessutom i många stycken i praktiken Sovjets ärenden. Högste chefen på utrikesdepartementet föredrog diktaturerna i Öst framför demokratierna i Väst. Det tog sig bland annat uttryck i hanteringen av frågan om Raoul Wallenberg, ryska spioner i Sverige, utlämningen av baltiska (och tyska) flyktingar till Sovjetunionen osv. Samtidigt som den svenska utrikesledningen i mångt och mycket gick Sovjetunionens ärenden förberedde Sverige ett nära samarbete med NATO om det Kalla kriget skulle övergå i en militär konfrontation. Den så kallade neutralitetskommissionen har visat att det fanns långtgående förberedelse för att Sverige skulle kunna få stöd från Väst när det verkligen behövdes. Det märkliga är att denna anständiga och riktiga politik aldrig beskrevs för svenska folket, som under hela efterkrigsperioden itutats en märklig tes om neutralitetens moraliska värden. Som om det skulle vara moraliskt att vara neutral mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och förtryck, mellan rättsstat och terror.
Nu var situationen emellertid inte fullt så illa som den officiella politiken kunde ge sken av. Sveriges statsminister stod hela tiden i spetsen för en politik som byggde på ett nära samarbete med NATO och framförallt Storbritannien. Det gällde både Tage Erlander och Olof Palme. Det märkliga är att utrikesministern aldrig informerades om detta. Däremot var försvarsministern med på noterna. Överbefälhavaren hölls utanför – och eftersom ÖB alltid utsågs från posten som chef för armén eller chef för flygvapnet hölls även dessa vapengrenschefer utanför frågan om vad som egentligen gällde. Chefen för marinen hade däremot med försvarsministerns och statsministerns godkännande förberett ett krigshögkvarter i Storbritannien, ett krigshögkvarter som skulle träda i funktion när Sovjet, som man räknade med, eliminerat ÖB och den övriga försvarsledningen i Sverige!
Det Kalla Kriget pågick ända fram till 1991, men det är idag oklart hur den svenska politiken såg ut efter 1969. Dock torde den beskrivning som gjorts ovan väl svara mot hur det förhöll sig fram till 1970-talets slut.
Vad beträffar flyktingar från Finland har det aldrig varit aktuellt att ta emot finska flyktingar från Finland. Däremot har personer som flytt till Finland haft behov att fly vidare, eftersom de kunnat räkna med en utlämning till Sovjetunionen om deras flykt blivit känd i Finland. Det gäller framförallt några tusen ingermanländare som i Andra världskrigets slutskede tog sig till Finland och senare till Sverige (ingermanländarna är ett folk som talar ett med finskan besläktat språk och som sedan urminnes tider varit bosatt i trakten söder om Sankt Petersburg). Samma gäller även människor som flytt från Fjärrkarelen (de delar av Karelen som tillhörde Sovjet redan före Andra världskriget).