Hur var Sveriges agerande under kalla kriget?
Marjan Garmroudi (26 november 2000)
janmarji[snabel-a]usa.net
Sveriges agerande under det kalla kriget var i grunden ett dubbelspel och djupt omoraliskt både till den yttre fasaden och till det verkliga skeendet bakom kulisserna.
Det kalla kriget bröt ut i och med Sovjetunionens maktövertaganden i det som kom att kallas satellitstaterna i Östeuropa. Med statskuppen i Prag 1948 som den egentliga startpunkten.
Sverige hade redan dessförinnan använt neutralitetspolitiken på ett mycket märkligt sätt. Det som sedan 1800-talet varit en militär ståndpunkt blev under Östen Undéns tid som utrikesminister också ett ideologiskt neutralitetsbegrepp. Sverige skulle vara neutralt mellan demokratierna i Väst och diktaturerna i Öst. Fast i många stycken var Sverige mycket undfallande mot Sovjetunionen. Sverige skickade internerade balter och tyskar som kommit till Sverige under kriget till Sovjetunionen, där många gick under i fånglägren. Sverige underlättade Sovjets uppbyggnad genom enormt generösa krediter, framförhandlade av dåvarande handelsministern Gunnar Myrdal. Sverige sa aldrig ifrån när det gällde sovjetiska övergrepp mot mänskliga rättigheter. Till det yttre var alltså Sveriges linje den fega anpasslingen, som inte vågade stå upp för vare sig själv eller för sina olyckliga grannar.
Men bakom kulisserna samarbetade Sverige nära med västmakterna. Något som visats av den statliga neutralitetskommissionen. Omfattande förberedelser gjordes för att ta emot brittiskt och amerikanskt bistånd i händelse av en militär konflikt med Sovjetunionen och de två länderna fick också tillgång till väsentlig information från Sverige. På sitt sätt var alltså Sverige allierat med Väst under det kalla kriget. Men vågade inte stå för det utåt.
Ibland gick det till bisarra överlöpningar i det svenska förnekandet av den politik som verkligen fördes. Högerpartiets (moderaternas) ledare Jarl Hjalmarsson vägrades i strid mot praxis möjligheten att delta i Sveriges FN-delegation 1959. Statsminister Tage Erlander förklarade att det var för att Hjalmarsson inte var pålitlig ur neutralitetssynpunkt, sedan han gjort några kritiska uttalanden om den sovjetiska diktaturen. Idag vet vi att Erlander i praktisk handling gjort betydligt mer för att motarbeta Sovjetunionen än vad Hjalmarsson ens förespråkade. Men i Riksdagen stod landets statsminister och ljög både om den egna politiken och om oppositionens politik.
Sedan Tage Erlander avgått som statsminister och lämnat över till Olof Palme 1969 blev utvecklingen än allvarligare. Sverige gjorde gång på gång uttalanden för diktaturen och mot demokratin och många upplevde att Sverige var på glid in i det sovjetiska kraftfältet och att vår demokrati var hotad. Sverige blev en nation som särskilt när det gällde u-länderna gick Sovjetunionens ärenden och aldrig missade ett tillfälle att kritisera demokratierna i Väst. Men bakom kulisserna fortsatte Palme samarbetet med Väst. Politiken var alltså i högsta grad dubbelbottnad.
Neutralitetspolitiken var omoralisk eftersom vi vägrade att offentligt ta ställning för demokratin och mot diktaturen.
Politiken bakom kulisserna var visserligen bättre men svårbegriplig eftersom den kombinerades med en falsk retorik. Sovjetunionen visste ju hela tiden var vi stod, genom spionen Stig Wennerström och andra, så dem kunde vi inte lura. De enda som lurades var svenska folket.