Har några frågor som jag skulle vilja ha era synpunkter på:
1/Sverige har tidigare satsat förhållandevis mycket på ett starkt militärt
försvar. Hur skall detta förklaras? (vi är ju en fredsälskande nation…)
2/Idag lägger vi ned mängder med regementen. Är det dags att skrota det
svenska försvaret? Om man nu skulle utgå från hotbilden.
Skulle NATO vara ett säkerhetspolitisk alternativ för Sverige? Varför?
Varför inte?
Malek Amovesi (5 februari 2002)
malek_amovesi[snabel-a]ijustdontcare.com
Sverige har starkt skurit ned på sitt försvar en gång tidigare. Det var när de då mer eller mindre pacifistiska socialdemokraterna fick inflytande på försvarspolitiken under 1920-talet. 1936 upptäckte den socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson att det alldeles intill Sverige byggts upp en stark och hotfull militärmakt (Tyskland) som utgjorde ett direkt hot mot Sveriges självständighet. Socialdemokraterna omprövade drastiskt sin inställning och Sverige satsade på en närmast panikartad upprustning från 1937. När Andra världskriget bröt ut 1939 var dock Sveriges försvar fortfarande ålderdomligt och svagt. Per-Albin Hanssons meddelande till svenska folket att “vår beredskap är god” var en medveten lögn för att lugna svenska folket. Först mot slutet av Andra världskriget hade Sverige byggt upp ett försvar som skulle ha kunnat försvara vårt land. Eftersom vi inte hade ett effektivt försvar tvingades vi gång efter gång att ge efter för tyska påtryckningar, till exempel om transporter av tyska trupper genom landet (både permittenter och en hel krigsutrustad division tvärs genom norra Sverige).
Insikten att Sverige inte hade någon faktisk självständighet utan ett starkt försvar levde kvar hos partierna långt efter Andra världskrigets slut. Därför satsades på ett starkt försvar. För försvaret är ju vår viktigaste fredsrörelse (“ett land har alltid en armé, den egna eller någon annans” yttrade den kinesiske militärstrategen Sun Tsu 500 år före Kristi födelse i sin berömda skrift “Krigskonsten”).
Det starka svenska försvaret behövdes för att vi inte i allt skulle vara tvungna att följa Sovjetunionens krav. Tyvärr dansade svenska politiker trots detta ofta efter Sovjets pipa. Utrikesministrar som Östen Undén, Sten Andersson och Karin Söder var alla avskräckande exempel på hur det kunde gå. Alternativet till ett starkt eget försvar hade självklart varit ett medlemskap i NATO, men detta tog regeringen avstånd från. Trots att man under decennier bakom kulisserna och utan svenska folkets vetskap, satsade på ett nära militärt samarbete med NATO.
När Sovjetunionen föll samman 1991 bortföll det enda akuta militära hotet mot Sveriges självständighet. Visst var det rätt att ta tillvara det som amerikanarna kallade “the peace dividend” – den ekonomiska vinsten på segern i det kalla kriget. Men de besparingar som vi nu gör genom försvarsnedskärningarna går så långt att vi åter hamnar i 1936 års situation. När vi ser ett nytt hot i vårt närområde kommer vi inte att ha tid att bygga upp det som vi försummat idag.
Att vi klarade oss undan krig på svensk mark under Andra världskriget var förvisso inte vår egen förtjänst. Det var gynnsamma strategiska förutsättningar och ständiga eftergifter till tyskarna. De vid krigets utbrott neutrala Danmark, Norge, Nederländerna, Estland, Lettland, Litauen och Finland blev alla brutalt överfallna av Tyskland respektive Sovjetunionen. Bara Finland hade förmåga att försvara sig.