Hej Contra. Jag har en fråga rörande parlamentarism och maktdelningslära: Jag undrar vad det är för skillnad mellan dessa ideologier och styressätt. Det enda jag vet är att Sverige har parlamentarism och USA har någon sort av maktdelning.
Alexander Bly Gomez, Uppsala (25 oktober 2000)
AxelanderB55[snabel-a]hotmail.com
Vi tycker att det är fel att kalla maktdelningslära och parlamentarism för ideologier, de är däremot styressätt.
Maktdelningsläran, tanken om en delning av makten mellan tre balanserande krafter, i syfte att hindra maktkoncentration och maktmissbruk utvecklades i första hand av den franske filosofen Charles-Louis de Secondat Montesquieu. Hans viktigaste verk utkom 1748 under titeln De l’Esprit des lois (Lagarnas anda). De tre makter som Montesquieu talade om var den lagstiftande, verkställande och dömande. Maktdelningen skulle vara en garant för friheten.
Montesquieus tankar påverkade den amerikanska konstitutionen 1789. Den skiljer än idag mellan de tre viktiga maktcentra: Regeringen, Kongressen och Högsta Domstolen. Regeringen utses av presidenten som är vald (via elektorer) av folket. Kongressen är vald av folket och Högsta Domstolens ledamöter, som är oavsättliga, nomineras av presidenten men ska också godkännas av Kongressen. Den amerikanska konstitutionen definierar noggrant de tre organens befogenheter och det råder en balans mellan de tre.
Också den svenska grundlagen från 1809 byggde på Montesquieus maktdelningslära. De viktigaste komponenterna var Konungen och Riksdagen, men därtill även Högsta Domstolen. Intresset för Montesquieus lära i Sverige var inte bara teoretiskt utan baserade sig på de senaste hundra årens erfarenhet med kungligt envälde och sedan frihetstidens oinskränkta makt för riksdagen med därav följande handlingsförlamning för den verkställande makten och sedan återigen kungligt envälde efter 1772 års statskupp. Ingen av lösningarna tilltalade de svenska grundlagsfäderna och därför satsade man på Montesquieus maktdelningslära.
I motsats till den amerikanska konstitutionen, där presidenten var folkvald, saknade Kungen den folkliga förankring som är ett grundkrav i en demokrati. Därför försvagades med tiden den verkställande maktens ställning i Sverige. Kungens roll som verkställande makt övergick med tiden till en regering som bara formellt leddes av kungen sedan statsministerämbetet inrättats 1876. Den lagstiftande maktens ställning stärktes ytterligare på den verkställandes bekostnad när det från 1905 blev praxis att till regering utse partipolitiker. Ytterligare ett steg togs 1917 när parlamentarismen infördes, dvs regeringen utsågs i praktiken av den lagstiftande församlingen (om än fortfarande formellt av kungen). Enligt den nya regeringsformen från 1974 är det även formellt riksdagen genom sin talman som nominerar regeringschefen, som sedan ska godkännas av Riksdagen.
I svensk praxis har den lagstiftande makten en anmärkningsvärt svag ställning. Om riksdagen stiftar en lag som strider mot grundlagen ska den lagen ändå tillämpas, om den inte UPPENBART strider mot grundlagen. Högsta Domstolen kan alltså inte ens ingripa när Riksdagen stiftar grundlagsstridiga lagar! Så är det inte i andra länder.
Som kompletterande information kan nämnas att Republiken Kina (Taiwan) har en maktdelning mellan fem organ (yuan). Förutom de av oss använda lagstiftande, verkställande och dömande yuan finns en examinerande och en kontrollerande yuan (en motsvarighet till Riksrevisionsverket, men Bosse Ringholm skulle på Taiwan aldrig ha kunnat bära sig åt mot Inga-Britt Ahlenius som han gjorde här)