Varför var Sverige neutralt under och efter världskrigen? Eller var vi det?
Johan Bunnstedt, Halmstad (24 mars 1999)
grodanboll[snabel-a]innocent.com
Sverige var nuetralt i den meningen att vi inte var krigförande. Sedan kan man ha synpunkter på hur vi av mer eller mindre goda skäl i själva verket stod på den ena eller andra sidan i Andra världskriget.
Men först Första Världskriget. Som egentligen var ett krig mellan Tyskland och Österrike/Ungern å enda sidan och Frankrike, Storbritannien och Ryssland å andra sidan. Så småningom drogs fler länder in i kriget, men många lyckades hålla sig utanför. Så kunde till exempel Sverige, Norge och Danmark helt hålla sig utanför kriget. Liksom till exempel Nederländerna. Den skandinaviska neutraliteten manifesterades genom det så kallade trekungamötet i Malmö. Under Första världskriget hade Sverige landgräns mot ett av de krigförande länderna, Ryssland. Och där de finska och svenska järnvägssystemen möttes i Karungi i Tornedalen pågick en intensiv internationell aktivitet. Tidvis var Karungi den säkraste platsen för de allierade i Väst att nå sina allierade i Ryssland och tvärtom. Detta accepterades av Sverige, men det var aldrig fråga om några militära transporter eller trupptransporter. Även om det säkert smugglades en hel del. Sverige höll sig nog i stort sett neutralt under Första Världskriget.
Annat var det under Andra världskriget. Våra grannländer, Finland, Danmark och Norge blev alla utan egen förskyllan indragna i kriget. Deras och Nederländernas neutralitetsdeklarationer struntade tyskar, engelsmän och ryssar högaktningsfullt i. Sverige fortsatte dock krampaktigt att hålla fast vid en neutralitet som var neutral till namnet men inte så mycket i praktiken. Orsaken var enkel. Sverige hade under socialdemokratisk ledning avvecklat en stor del av försvaret under 1920-talet (känns politiken igen?) 1936 kom man på att det inte var så dumt med ett fungerande försvar – inte minst mot bakgrund av utvecklingen i Tyskland, och försvaret började åter byggas upp. När Andra världskriget började 1939 var det svenska försvaret fortfarande ihåligt. En rad desperata åtgärder vidtogs för att stärka försvaret, men det tog flera år innan försvaret nått en nivå så att det kunnat haft någon betydelse om Sverige skulle ha attackerats av Tyskland eller Sovjet. Statsminister Per-Albin Hanssons uttalande i september 1939 att “vår beredskap är god” var en ren lögn. Låt oss vara snälla och kalla det nödlögn.
När kriget kom närmare Sverige tvingades vi av rent militära skäl att göra stora eftergifter för Tyskland. Tyska trupper transporterades genom Sverige mellan Tyskland och Norge (visserligen bara permittenter, men ändå). Dessutom transporterades krigsmateriel samma väg. När krig brutit ut mellan Tyskland och Sovjet sommaren 1941 medgav Sverige transport av en fullt krigsutrustad tysk division från Norge till Finland (som var allierat med Tyskland), den s k Engelbrechtdivisionen. Sverige levererade järnmalm och andra strategiska varor till Tyskland (som var mer beroende av svenska produkter än de allierade). Sverige ställde alltså upp på Tysklands sida under de första krigsåren. När det började gå sämre för tyskarna bytte Sverige sida och sa till exempel upp avtalet om permittenttransporterna till Norge från augusti 1943.
När det gäller Finland ställde Sverige upp med frivilliga efter Sovjetunionens överfall på Finland 1939 (Vinterkriget). Även krigsmateriel sändes till Finland, och en svensk flygdivision sattes upp i Finland. Även under det så kallade fortsättningskriget mellan Finland och Sovjet från 1941 deltog vissa (men inte så många) svenska frivilliga.
Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige förde en principlös anpassningspolitik och tillmötesgick dem som hade det militära övertaget för tillfället. Det var framgångsrikt så till vida att Sverige ju faktiskt aldrig blev attackerat.
Efter Andra världskriget hade de neutrala länderna Danmark, Norge och Nederländerna att en neutralitetsdeklaration inte spelar någon praktisk roll när det smäller. De anslöt sig därför alla till NATO. Sverige valde dock att stå utanför, även om debatten om ett NATO-medlemskap fördes under en stor del av 1950-talet. Från 1960-talets början var dock neutralitetsdogmen så djupt inpräntad i det politiska etablissemanget att det inte ens gick att diskutera saken utan att bli “utkastad från det politiska samtalet”. Den socialdemokratiska utrikesadministrationen med först Östen Undén och sedan Olof Palme som främsta drivkrafter drev dock en politik som i väsentliga internationella frågor ställde Sverige på de kommunistiska diktaturernas sida. Palmes dubbelroll blir mycket märklig, eftersom det under de allra senaste åren framkommit han personligen såg till att Sverige samtidigt hade ett nära samarbete med NATO:s planering och i en ytterst liten krets la upp planer för hur Sverige skulle samarbeta med Väst i händelse av krig.