Var svälter folk? Hur många svälter? Vilka teoretiska lösningar till världssvälten finns det?
Björn Sånesson, Malmö (22 mars 1999)
bjoern80[snabel-a]hotmail.com
Förr i tiden var svält ofta en direkt följd av naturens nycker. När vädret var dåligt blev det missväxt i Sverige och folk tvingades blanda bark i brödet.
Med förbättrade kommunikationer är inte lokala väderförhållanden längre en orsak till svält. Vädret varierar i olika delar av världen och om vi bortser från globala katastrofer typ en jättemeteor som träffar jorden behöver vi aldrig räkna med en världsomfattande missväxt. Alltså finns det alltid möjligheter att frakta överskott på livsmedel från områden med goda växtbetingelser till områden där naturen varit på dåligt humör.
I vårt sekel har det oftare varit det politiska systemet som legat bakom svälten. Bland de värsta exemplen är Ukraina på 1930-talet när Stalin medvetet berövade bondebefolkningen alla möjligheter att klara sin försörjning. All spannmål och annan jordbruksproduktion – inklusive utsäde – beslagtogs och skickades iväg till andra delar av Sovjetunionen (där säden ofta ruttnade bort eller åts upp av råttor). Ukraina blev utan allt och sammanlagt 5 miljoner människor svalt ihjäl 1932-33, som en följd av politiska beslut.
Också idag finns det ofta politiska beslut bakom svältkatastrofer. En typ av politiska beslut som får återverkningar är naturligtvis krig, men där blir svälten bara en indirekt effekt av de politiska handlingarna. Värre är det i många u-länder där man genomdrivit system med reglerade livsmedelspriser, främst för att vinna sympatier från stadsbefolkningen. Följden av sådana prisregleringar, som finns i en rad länder i Afrika och Asien har varit att människor på landsbygden drar ner på produktionen. De odlar så att de själva och den närmaste familjen klarar sig, men sedan är det stopp. Varför ska de anstränga sig mer när de inte får något för besväret?
En variant av detta är kollektivjordbruken, som finns i det gamla Sovjetunionen och i många andra kommunistländer och före detta kommunistländer. Det är ett säkert sätt att minska produktiviteten. De små privata täpporna – en procent av jordbbruksmarken – producerade i Sovjetunionen lika mycket som hela resten av jordbruksmarken.
Svält är därför i mycket en fråga om hur de ekonomiska styrsystemen byggs upp. Mer går att läsa i Sven Rydenfelts bok ”Bönder, mat och socialism”, som kan köpas från Contra för 50 kronor plus porto.
Ibland sägs det att miljarder människor lever i svält. Så är inte fallet. Däremot bor miljarder människor i länder där det finns svältande människor. FNs jordbruksorganisation FAO har en vidare definition än svält, man talar om hungrande människor (som rimligen bör vara fler än de direkt svältande). Enligt FAO har andelen hungrande människor minskat från cirka 35 procent av jordens befolkning i början av 1970-talet till 19 procent 1994-96. Även 19 procent är en förfärlig mängd, 828 miljoner enligt FNs uppgifter. De flesta finns i Ost- och Sydostasien (258 miljoner), därefter Afrika söder om Sahara (210 miljoner), Latinamerika (63 miljoner) och Mellersta Östern och Nordafrika (42 miljoner). Som andel av befolkningen ligger Afrika söder om Sahara sämst till.
Ytterligare information kan Du söka på http://apps.fao.org/default.htm eller http://www.fao.org/NEWS/1998/981103-e.htm