Hej jag undrar hur den politiska situationen i Storbritannien ser ut samt vilka partier som finns där och vad de står för.
Erik Friberg, Dalarna (23 oktober 1999)
lirarerik[snabel-a]hotmail.com
Storbritanniens politiska liv har genomgått flera genomgripande omvandlingar under senare decennier. Under tiden närmast efter Andra världskriget dominerades Storbritannien av kampen mellan de dogmatiska socialisterna i Labour-partiet och tories (konservativa partiet). Labour nationaliserade när man kom till makten viktiga industrier, men när de konservativa kom tillbaka återförde man inte ordningen till det gamla. Och det var de konservativa som hade makten större delen av efterkrigstiden. Bägge partierna var anhängare av ett välfärdssystem som i princip var mer långtgående än det svenska. Fri tandvård och gratis glasögon fanns i Storbritannien redan på 1950-talet. Men systemets omfattning och stelbenthet ledde naturligtvis till långa köer och höga kostnader.
När Margaret Thatcher tog över partiledarposten i Tory-partiet 1975 började en ny era. Thatcher drev en medveten antisocialistisk politik. Hon krävde konkurrens och privatisering. Hon ville avveckla alla förlustdrivande statliga företag och hon ville begränsa fackföreningarnas förlamande makt över näringslivet. När Thatcher blev vald till premiärminister 1979 började hon förverkliga sina idéer. Många usla statsföretag omvandlades till lönsamma stilbildare i det moderna internationella näringslivet. Britterna blev så gott som alla aktieägare i bolag som British Telecom, British Gas, British Airways osv. Gång på gång besegrades Labour-partiet med eftertryck i de allmänna valen. Thatchers politik blev också internationellt stilbildande och hon fick efterföljare i en rad länder.
Margaret Thatchers stora framgångar i politiken fick ett abrupt slut när hon 1990 röstades bort som ordförande för det konservativa partiet och ersattes av John Major. Major blev aldrig populär som premiärminister och hade inte alls Margaret Thatchers självklara auktoritet. Major avgick efter valförlusten 1997 och ersattes av William Hague som partiledare.
Under Thatchers tid fortsatte Labour-partiet sin dogmatiska socialism under partiledare som Michael Foot och Neil Kinnock (och den allestädes i bakgrunden häckande vänsterradikalen Tony Benn). Moderata krafter inom partiet med förre inrikesministern Roy Jenkins som ett av de ledande namnen bröt sig ur och bildade Social Democratic Party. Det partiet slogs senare ihop med det lilla liberala partiet till Liberal Democratic Party, som står för en mittenpolitik.
Efter valförlusten 1987 började Kinnock omorientera Labour-partiet från en liten vänsterradikal sekt till ett mer modernt parti som tilltalade bredare grupper. Men han kom inte särskilt långt och förlorade även valet 1992. Efter valet avgick han (och blev EU-kommissionär) och ersattes som partiledare av Tony Blair. Tony Blair gjorde snabbt rent hus med den dogmatiska socialismen och fackförbundens oproportionerliga inflytande (fackförbunden betalade stora medlemsavgifter för alla sina medlemmar och fackföreningspamparna hade sedan på Labours kongresser som motsvarade antalet medlemmar i fackförbundet – Blair gjorde rent hus med de reglerna och skapade ett parti som fungerade på normalt demokratiskt vis). I valet 1997 vann Blair en stor seger och det konservativa partiet blev helt akterseglat. Dock tog Blair på sitt sätt vid efter Margaret Thacther. Den politiska grund hon skapade försvaras idag också av Labour-partiet. Den gamla vänsterradikalismen med socialiseringar och flirt med kommunistiska diktaturregimer är helt borta. Blair har varit pådrivande när det gäller Storbritanniens internationella engagemang tillsammans med USA, till exempel i aktionerna mot Serbien.