Jag undrar hur fascisterna kunde vinna spanska inbördeskriget och varför de fick stor hjälp av omvärlden
Anna Hedengren, Stockholm (27 oktober1999)
anna_hedengren[snabel-a]hotmail.com
Spanska inbördeskriget var kulmen på en lång period av svåra motsättningar i ett land där extremistgrupperna hade större inflytande än de moderata krafterna, och det inom alla politiska läger.
Spanien var i början av 1920-talet, precis som Sverige, en parlamentarisk demokrati, men de sociala förhållandena var sämre än i Sverige och motsättningarna inom landet djupa. 1923 etablerades diktatur under Miguel Primo de Rivera, med kungen Alfonso XIIIs samtycke. Primo de Rivera lyckades med en del av sina föresatser att skapa ordning i ekonomin, men han lyckades aldrig skapa någon politisk bas för sin ställning som diktator. När stödet för Rivera försvagades fick han sparken av kungen. En konstituerande församling utsågs, som skulle utarbeta en ny författning. Församlingen var vänsterdominerad. Efter val 1931 utropades republik och en folkfrontsregering tog makten. Med folkfrontsregering avses en regering där moderata och demokratiska socialister samarbetar med kommunister. I Spanien var emellertid bilden mer komplicerad än så eftersom trotskister, syndikalister och anarkister hade en stark förankring i delar av landet. Det fanns alltså en rad grupper på vänsterkanten som motarbetade en demokratisk utveckling, samtidigt som de var i luven på varandra.
Vid valen 1933 blev det högerseger. De olika vänstergrupperna försökte efter bästa förmåga obstruera den nyvalda regeringens ställning genom strejker, demonstrationer, ockupationer etc. Den nya regeringen slog ner oppositionen med kraft, varefter vänstern på nytt vann valen 1936 (med ganska liten marginal dock).
Den lilla valsegern hindrade inte vänstern från att driva en mycket radikal politik, med förstatliganden, aktioner mot kyrkan (kyrkor och kloster brändes ner av mobben på många ställen) och militären osv. Samtidigt pågick uppgörelserna inom vänstern. Den stora syndikalistiska opinionen hade dock ingen representation alls i parlamentet (cortes), eftersom det var emot syndikalisternas principer att engagera sig i rikspolitiken (syndikalistanhängare hade dock normalt röstat på andra republikanska partier).
Den nya regeringen fick egentligen aldrig kontroll över situationen, utan situationen utvecklades alltmer i riktning mot okontrollerad anarki. Mobben tog över. Det var i den situationen som en grupp officerare beslöt att ta saken i egna händer. Ledare för officerarna var generalerna Francisco Franco, som var guvernör på Kanarieöarna, och Emilio Mola. Franco opererade från spanska Marocko, där kuppen genomfördes framgångsrikt i juli 1936. Han kunde senare ta sig över Gibraltar sund till det spanska fastlandet, där kuppen lyckats bara i vissa delar av landet.
Inbördeskriget bröt ut och det pågick i tre år, innan Madrid föll för Francos styrkor.
Kriget var blodigt och hänsynslöst på bägge sidor. Republiken (dvs vänstern) fick stöd av Sovjetunionen, som skickade både vapen och “frivilliga” till Spanien. Franco-sidan fick stöd från Italien och Tyskland, som också skickade vapen och “frivilliga”. En väsentlig skillnad var att Republikens frivilliga organiserades av den kommunistiska internationalen, Komintern, i slutänden styrd av Moskva. NKVD (den sovjetiska hemliga polisen) övervakade vilka frivilliga som kom till Spanien och tvekade inte att avrätta de som ansågs vara trotskister, syndikalister, Franco-agenter eller allmänt opålitliga. Det bör vidare noteras att de frivilliga på den republikanska sidan normalt inte hade någon militär utbildning. Det var ofta unga arbetslösa som lockades att ta värvning för socialismen (inte för demokratin). Franco-sidans frivilliga var betydligt bättre organiserade och utbildade. De var direkt underordnade tyska och italienska militärer.
De två sidorna var egentligen koalitioner mellan skilda intressen. På Republikens sida stod kommunister, syndikalister, anarkister och trotskister, men också demokratiska krafter som socialdemokrater och liberaler. På Franco-sidan stod kyrkan (Republikens anhängare var genomgående anti-kyrkliga och många var uttalade ateister), armén, monarkisterna, representanter för den framväxande industrin, Falangistpartiet och en del demokratiska högerpartier.
Falangistpartiet hade grundats 1933 av José Antonio Primo de Rivera, son till Miguel Primo de Rivera. Primo de Rivera hade tagit intryck av de italienska fascisterna, men också av syndikalisterna. Han arbetade således för en stark central statsmakt med avgörande inflytande över ekonomin, samt en sammanslagning av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer i så kallade syndikat, som skulle bli den dominerande organisationen i samhällsapparaten. Han arbetade också för att upprätta ett omfattande socialt välfärdssystem. José Antonio Primo de Rivera greps av republikanerna efter inbördeskrigets utbrott och arkebuserades.
En avgörande faktor bakom Franco-sidans seger var att Franco faktiskt lyckades förena de olika krafterna till en gemensam front i april 1937. Efter arkebuseringen av Primo de Rivera tog Franco över ledningen av Falangistpartiet, trots att han själv inte varit medlem i Falangen. Han försökte tona ned Falangens syndikalistiska drag, men de dirigistiska marknadsfrämmande inslagen levde kvar långt in på 1950-talet, liksom de stora sociala välfärdssystemen. Först 1957 gjorde Franco rent hus med Falangismens planekonomiska bas, sparkade alla falangister från ekonomiskt inflytelserika poster och lät teknokrater ta över statens ekonomisk-politiska funktioner. Franco behöll ända in på 1970-talet Falangens karaktär av massparti med vissa yttre kännetecken som var gemensamma med fascisterna i Italien och nationalsocialisterna i Tyskland.
Republiken lyckades sämre med att upprätthålla enigheten. Mitt under brinnande inbördeskrig utbröt ett trotskistiskt och anarko-syndikalistiskt uppror i Katalonien – upproret i maj 1937 var så vitt man kan förstå framprovocerat av sovjetiska agenter som en gång för alla ville eliminera de vänsterkrafter som inte var lojala mot Stalin. Republiken satsade helhjärtat på att krossa trotskisterna och anarkosyndikalisterna innan man gick vidare i inbördeskriget – och när det skedde var man naturligtvis försvagade. Sovjet ville framförallt komma åt det lilla kommunistpartiet POUM (med trotskistiska sympatier). När Republikens premiärminister Largo Caballero vägrade att upplösa POUM lyckades sovjetiska agenter sparka Caballero som ersattes av Juan Negrin, som snabbt efterkom Sovjets krav. Exekutivkommittén i POUM greps. Ledande personer i partiet försvann och har aldrig återfunnits.
Medan Tyskland och Italien levererade vapen på kredit till Franco-sidan krävde Sovjet kontant betalning. Det skedde genom att hela den spanska guldreserven fördes till Sovjetunionen och för varje vapenleverans överfördes en liten del av reserven till Sovjet.
Efter att Franco vunnit inbördeskriget sommaren 1939 kunde han hålla sig utanför Andra världskriget. De tre länder som varit direkt inblandade i kriget, Tyskland, Italien och Sovjetunionen hade alla utnyttjat det som ett slags militärtekniskt laboratorium. Francos löfte till monarkisterna att återupprätta monarkin uppfylldes först efter Francos död, då Juan Carlos blev kung (1975). Han var ättling till den gamla spanska kungafamiljen och hade utvalts bland ett flertal tronpretendenter av Franco själv redan 1969.