Vad vet man om Spaniens separatistgrupper? Varför? Är det många spanjorer som vill dela landet?
Alberto T. (4 november 2000)
albertotoru[snabel-a]hotmail.com
Nej, det är knappt några spanjorer alls som vill dela landet. Däremot finns det en del basker, från nordöstra Spanien, som vill skapa ett självständigt Baskien. Dessa grupper har dock inget stöd som helst bland spanjorerna och ett obetydligt stöd i den egna folkgruppen. Partier som står den baskiska självständighetsrörelsen nära brukar få 15-20 procent av rösterna i Baskien.
BASKIEN. Baskerna är ett folk som språkligt avviker från resten av Europa. Baskiska är inte ett indoeuropeiskt språk (som svenska, tyska, italienska, polska, engelska…). Det finns ungefär 1 miljon människor i Baskien som talar baskiska. Men det finns hela 2,5 miljoner som räknar sig som basker. De flesta bor i Spanien, men några (12-13 procent) finns också i Frankrike. Under de senaste 500 åren har det inte funnits något självständigt Baskien. Tidigare har det under kortare tider funnits baskiska statsbildningar. Under general Francisco Francos tid som Spaniens statschef pressades baskerna tillbaka. Och under den tiden växte en motståndsrörelse fram, bland annat terroristorganisationen ETA. ETA är en förkortning för EUZKADI TA AZKATASUNA (baskiska för “Baskiska Hemlandet och Friheten”). ETA använder våld för att uppnå sitt mål, en självständig baskisk stat. ETA är en utpräglat nationalistisk organisation, det som av så många i det svenska etablissemanget anses vara så fult om det gäller Sverige. Skillnaden är att det för ETAs vidkommande gäller Baskien, där de baskisk-talande utgör en minoritet av befolkningen.
ETA växte fram ur det baskiska nationalistpartiet (Partido Nacionalista Vasco; PNV) som grundades 1894. Under Franco-tiden var partiet förbjudet, men hade då sitt högkvarter i Paris. 1959 bröt sig några ungdomar ut ur PNV. De hade fått nog av fredliga metoder och bildade ETA. ETA blev på bara några få år en marxistisk organisation, som kämpade för revolutionär socialism i Baskien. 1966 – sju år efter ETAs grundande – delades organisationen i en traditionellt nationalistisk del och en marxistisk-leninistisk del. Den senare tillgrep från 1968 mord som ett led i kampen. Franco-regimen besvarade morden med en hård kampanj för att krossa ETA och 1970 hade detta i stort sett lyckats, genom att de ledande aktivisterna dömdes vid rättegångar i staden Burgos.
Efter Francos död 1975 infördes demokrati i Spanien och Baskien fick autonomi. Det besvarades med fler våldsdåd och mord från ETAs sida. Efter några år med demokrati och autonomi för Baskien var antalet politiskt motiverade mord och andra våldsdåd tio gånger så högt som under Franco-tiden. Många av offren var höga spanska militärer och politiker. Mest känd var premiärministern Luis Carrero Blanco som mördades 1973, redan innan Francos död. ETA finansierade sin verksamhet på klassiskt kommunistiskt manér genom bankrån och kidnappningar och “revolutionära skatter” – dvs “beskydd” som erbjöds affärsidkare och andra företagare. Stödet för ETA krympte successivt under 1980-talet, samtidigt som de spanska myndigheterna lyckades gripa flertalet av de ledande terroristerna. Under senare delen av 1990-talet har våldsdåden dock tagits upp igen och flera ledande (demokratiskt valda) politiker i området har mördats. Morden har föranlett massiva protester från lokalbefolkningen, men terroristerna har inte låtit sig beröras av detta, utan terrorkampanjen har fortsatt. Man uppskattar att ETAs våldsdåd har kostat ungefär 800 människor livet. Bara under perioden 4 juni-21 september 2000 har 13 personer dödats vid nio olika mordattentat. Många av de dödade har varit politiker i moderaternas motsvarighet, Partido Popular (Spaniens regeringsparti), men det finns också en socialistisk politiker bland de mördade.
KATALONIEN med huvudstaden Barcelona är Spaniens ekonomiskt mest avancerade område. Regionen är betydligt viktigare än Baskien och ungefär 6 miljoner människor talar katalanska. Det har länge rått motsättningar mellan kastilianarna (omkring Madrid) och katalonerna. Under Francos tid var katalanskan tidvis förbjuden i offentliga sammanhang – och anledningen till det förbudet var nog främst att katalonerna i stor utsträckning var en bas för republikanerna under spanska inbördeskriget på 1930-talet. Efter Francos död och den spanska demokratins upprättande under 1970-talet fanns det därför ett betydande intresse för att öka självstyret, särskilt på det kulturella området, för Katalonien. Självstyre infördes också 1979. Det finns ett starkt regionalt parti som haft regeringsmakten i provinsparlamentet i Barcelona. Det har dock aldrig i seriösa sammanhang varit fråga om separatism utan om självstyre och större kulturell frihet. Idag är katalanska officiellt språk i Katalonien (vid sidan av kastilianskan). Och det regionala katalonska partiet brukar samarbeta med högerpartiet Partido Popular i det spanska parlamentet i Madrid.
ASTURIEN med 1 miljon invånare i nordvästra Spanien har också haft vissa mindre grupper som arbetat för ökat självstyre och kulturell autonomi. Partier med en sådan inriktning har en viss position i provinsparlamentet, men inte heller där är det fråga om separatism.