Jag vill veta allt om Sovjetunionens femårsplaner mellan ca 1945 och 1989. Har det blivit någon skillnad och vad har de haft för effekter?
Åsa Nordlander (16 oktober 2000)
asa_nordlander[snabel-a]swipnet.se
Femårsplanerna var det viktigaste inslaget i Sovjetunionens planekonomi. Deras effekt kan egentligen bara bedömas i jämförelse med ett system utan femårsplaner, dvs en marknadsekonomi. I en marknadsekonomi nöjer sig regeringen med att göra prognoser för att få underlag till samhällsplanering och övergripande beslut (i Sverige i form av långtidsutredningar). De operativa besluten fattas av företagen och de justeras från dag till dag med hänsyn till marknadskrafternas utveckling. De senaste månaderna har oljepriserna gått upp kraftigt och alla företag som är berörda av detta anpassar sig omedelbart. I en femårsplan av sovjetisk modell brydde man sig bara om fysiska kvantiteter och det var därför betydligt svårare att anpassa sig till förändrade prisrelationer. En bidragande orsak till att Sovjet ständigt hamnade på efterkälken i den ekonomiska utvecklingen.
Femårsplanerna hanterades av den centrala statliga planmyndigheten Gosplan, som var en jättelik organisation med tusentals anställda som utarbetade produktionsplaner för hela den sovjetiska ekonomin. Så och så många ton kol skulle produceras som skulle levereras till stålverken som skulle leverera så och så många ton stål som skulle levereras till maskinindustrin som skulle leverera så och så många traktorer etc. Den erforderliga informationsmängden var oerhörd och i varje delmoment fanns det personer som hade intresse av att kraven skulle vara så lågt ställda som möjligt – enda sättet att klara sig bra var att uppfylla eller lagom överträffa planen. Hade något företag lyckats få låga krav på sig i planen var deras lycka gjord. De behövde inte anstränga sig över hövan för att uppfylla planen och att uppfylla planen var ju bästa sättet att överleva.
De olika planerna som fastställdes under efterkrigstiden hade olika tyngdpunkt. I dem låg också styrinstrumenten. Gosplan kontrollerade 20 000 investeringsvaror, och fastställde fysiska kvantiteter för dem. Under Gosplan sorterade dels olika ministerier (till exempel för stålindustrin) och under ministerierna enskilda företag (som alla var statsägda).
Under de första femårsplanerna satsade man framförallt på den tunga industrin och den militära industrin. Det kunde i en femårsplan till exempel heta att man skulle lägga “tonvikt på snabb ökning av militär styrka, inklusive naturligtvis atomvapen och raketteknik”.
Den första femårsplanen fastställdes för 1928-1932, varefter nya planer följde vart femte år. Under Andra världskriget kom planeringen i otakt, men den fjärde femårsplanen gällde för 1946-1950. De sjätte femårsplanen som var avsedd att täcka 1956-1960 havererade och ersattes av en sjuårsplan 1959-1965, med en ny femårsplan 1966-1970 osv.
Något nämnvärt intresse för konsumentvaruindustrin visades först på 1980-talet, men konsumentvaruindustri är ännu svårare än tung industri att pressa in i ett planekonomiskt system.
Inom ramen för femårsplanerna genomfördes till exempel Nikita Krusjtjevs katastrofala satsning på nyuppodling i Centralasien, som bland annat lett till den ekologiska katastrofen vid Aralsjön och delar av Kaspiska Havet.