Vilka är de fyra socialförsäkringsmodeller som lanserats av Joakim Palme. Hur kan man relatera dem till Esping-Andersens tre kategoreier av välfärdsstater. Vilka är fördelarna och vilka är nackdelarna till denna form av modell-tänkande.
Ulrika Holst, Skillingaryd (21 september 2005)
ulrikaholst[snabel-a]telia.com
En första grov indelning av socialförsäkringsmodeller är grundtrygghetsmodellen och den bismarckska traditionen som bygger på inkomstbortfallsprincipen. Som jag har förstått det har Joakim Palme tillsammans med Walter Korpi, Sten-Åke Stenberg och Klas Åmark i rapporten “Välfärdsstat i brytningstid” som utgavs 2004 utarbetat fem idealtyper av socialförsäkringsmodeller. Dessa idealtyper bygger på de tre kriterierna 1. rätten till ersättning, 2. principerna för ersättningsnivåer och 3. formerna för att styra programmen. Rättighetskriterierna handlar om vilka som kan kräva ersättning, ersättningsnivåerna kan utgå från minimibelopp, enhetsbelopp eller återspegling av tidigare inkomster och styrningsformerna handlar om det är arbetsmarknadens parter som styr eller inte. De fem modellerna är 1. den behovsprövade modellen som ger minimibelopp eller enhetsbelopp efter behovsprövning, 2. den frivilliga statsunderstödda modellen såsom a-kassan i Sverige, 3. den statskorporativa modellen som utvecklades via Bismarcks initiativ och som bygger på inkomstbortfallsprincipen där i princip enbart förvärvsarbetande grupper ingår, 4. grundskyddsmodellen som riktar sig till hela befolkningen men som oftast ger låga belopp och 5. den generella modellen som råder i Sverige sedan 1950-talet och som ger ett grundskydd till alla samtidigt som förvärvsarbetande får ersättning efter tidigare inkomst.
Esping-Andersen delade i boken “The three worlds of welfare capitalism” som kom ut 1990 in 18 i-länder i tre kategorier av välfärdsstater med hjälp av en kvantitativ jämförande metod. Välfärdsstaterna eller välfärdsregimerna är idealtyper som representerar olika sätt att organisera välfärden på. De tre idealtyperna var den liberala välfärdsregimen, den konservativa välfärdsregimen och den socialdemokratiska välfärdsregimen.
Kategoriseringen bygger på att utvärdera kvaliteten på de sociala rättigheterna, välfärdens sociala stratifiering samt förhållandet mellan stat, familj och marknad. De sociala rättigheterna handlar främst om att se hur marknadsberoende medborgarna är i ett land. Kan medborgarna upprätthålla en hög välfärd utan att delta på arbetsmarknaden? För att avgöra hur beroende medborgaren är av marknaden undersökte Esping-Andersen pensionsförsäkringssystemet, sjukförsäkringssystemet samt systemet för arbetslöshetsersättningar.
Stratifieringen handlar om hur mycket staten omfördelar resurser i samhället och hur stora inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är, eller om man så vill hur utpräglad klassamhället är. Här undersöks främst utbildningssystemet och organisationen av sociala tjänster.
Konservatismen mäts genom antalet yrkesspecifika pensionsförsäkringar (korporatism) och hur stor andel av BNP som går till de statsanställdas pensioner (etatism). Liberalismen mäts genom att undersöka hur stor de behovsprövade bidragens andel är av de totala offentliga sociala utgifterna, hur stor andel den privata sektorn står för i förhållande till det totala pensionsbesparandet och hur stor den privata sektorns andel är av de totala sjukvårdskostnaderna. Socialismen mäts i sin tur av hur stor andel av befolkningen som har rätt till pensionsförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsersättningar (universalism) samt hur jämlik strukturen av förmånerna är.
Den liberala välfärdsregimen erbjuder enligt Esping-Andersens teori låga ersättningar, för sociala rättigheter och medborgaren är i det samhället väldigt beroende av marknaden. Staten uppmuntrar marknaden att lösa medborgarnas problem och uppfylla medborgarnas behov och önskningar. Staten kan också aktivt sponsra privata projekt. Detta leder enligt författaren till en uppdelning av befolkningen i en rik grupp som använder marknadsdifferentierad välfärd och en fattigare grupp som använder statlig välfärd. Ett sorts grundtrygghetssystem. Den liberala staten tillåter skillnader men strävar inte efter att bevara dem såsom den konservativa välfärdsregimen. Exempel på liberala välfärdsregimer är enligt författaren USA, Kanada och Australien.
Den konservativa välfärdsregimen bygger ofta ut staten inom de områden där familjen inte kan lösa problemen. Staten bygger oftast på en religiös grund och staten försöker påverka mödrar att vara hemma med sina barn. Staten är klasskonservativ och sociala rättigheter är ofta kopplat till klass och status. Exempel på sådana länder är enligt författaren Österrike, Frankrike, Tyskland och Italien.
Den socialdemokratiska välfärdsregimen karakteriseras av att den har en hög statlig välfärdsnivå lika för alla. Staten vill förstatliga de kostnader som uppstår i familjebildningar och staten ser till individernas behov. En sådan stat konkurrerar ofta ut marknaden inom många områden vilket leder till att full sysselsättning är nödvändigt för att finansiera verksamheten. Exempel på socialdemokratiska välfärdsregimer är enligt författaren de skandinaviska länderna.
Joakim Palmes behovsprövade modell och grundskyddsmodell kan betraktas som en del av Esping-Andersens liberala välfärdsregim där marknaden får styra och där staten enbart ingriper vid absolut nöd.
Joakim Palmes statskorporativa modell och frivilliga statsunderstödda modell sammanfaller mycket med Esping-Andersens konservativa välfärdsregim där olika yrkesgruppers trygghet och stabilitet står i fokus för att bevara den existerande samhällsstrukturen. Sociala rättigheter är delvis bundna till status och klass då inkomstutjämningssystemet ger mer till de som tidigare har haft en högre inkomst. På så sätt leder inte arbetslöshet till att en människa direkt förlorar sin tidigare status och levnadsstandard.
Joakim Palmes generella modell sammanfaller i sin tur mycket med Esping-Andersens socialdemokratiska välfärdsregim där staten tar på sig en stor del av medborgarnas kostnader och strävar efter en hög välfärdsnivå lika för alla.
Fördelen med detta modelltänkande är att mönstren blir tydligare och att ideologiska diskussioner får ett bättre underlag. Nackdelarna är att ideologiska premisser byggs in i modellerna vilket märks rätt så tydligt i Joakim Palmes beskrivning av den generella modellen. Det syns också tydligt i Esping-Andersens beskrivning av den socialdemokratiska välfärdsregimen. Båda forskarna sätter likhetstecken mellan stat och välfärd även då jag har försökt neutralisera forskarnas ursprungliga vinklingar. Andra nackdelar är att, precis som alla modeller, riskerar att förenkla verkligheten alltför mycket och missar väsentliga skillnader som inte finns med i modellens premisser.
Med vänliga hälsningar
Fredrik Runebert