Hur ställer ni er till skuldavskrivningen för u-länderna? Jag menar vad har de för skuld till oss? Jag tycker att det är vår plikt att se till att de blir avskrivna för det är ju västvärlden som var där och sabbade i början när vi tog all deras naturfyndigheter och deras folk som slavar…
Anna, Umeå (3 februari 2002)
supermuppe[snabel-a]hotmail.com
Vi tror att Du har missuppfattat en hel del. Och vi börjar därför med att bena upp Din fråga bakifrån.
Slaveriet, som inte nog kan fördömas, var i huvudsak en fråga som avsåg Afrika. I östra Afrika, där den största mängden slavar togs, var det arabiska köpmän som tog slavar till Mellersta Östern. I västra Afrika fördes slavarna i stor utsträckning till USA och öarna i Västindien. I bägge fallen utnyttjade slavhandlarna lokala makthavare och slavhandlare för att få fram offer till den smutsiga trafiken. I den största delen av den så kallade u-världen (Syd- och Ostasien och Latinamerika) har slaveri inte förekommit under överskådlig tid bakåt. För länge sedan (tusen år sedan) förekom för övrigt slaveri också i Sverige. Nästan alla svenskar har säkert ett antal slavar som förfäder cirka 40-50 generationer bakåt.
Vi vet inte om Du är 200 år gammal, ingen på Contras redaktion är det i alla fall och VI har därför inget som helst med slavhandel att göra. Det hade inte heller våra förfäder (i den mån de var svenskar) de senaste tusen åren. Sverige var i praktiken inte alls inblandat i slavhandeln på 1700- och 1800-talen.
U-ländernas naturresurser finns i huvudsak kvar och har utvecklats till tillgångar med hjälp av kapital (ofta lån) från Väst. I det mest resursrika området utanför “Västvärlden”, Mellersta Östern, fanns inga naturresurser alls för så sent som 70 år sedan. Det var först när olja upptäcktes och gjordes utvinningsbar med hjälp av västerländsk teknik och västerländskt kapital, som Mellersta Östern ekonomiskt omvandlades från ett område på medeltidsnivå till ett av jordens ekonomiskt mest välmående områden, med en levnadsstandard som i flera länder ligger långt över den svenska. Att området kulturellt fortfarande befinner sig på vad som kan beskrivas som medeltidsnivå är bara att beklaga, men har inget med den tekniska och ekonomiska insatsen från Västvärlden att göra.
I andra delar av världen har basen för den nutida ekonomin skapats genom den globalisering som kolonialismen medförde. Gummiplantan spreds över världen (från Sydamerika) och blev en viktig gröda i Sydostasien. Kaffebusken spreds från Afrika och blev en bas i ekonomin i många länder i Sydamerika. Argentina och Uruguay byggdes med hjälp av lån från Storbritannien med flera länder upp till två av världens tio rikaste länder på 1930-talet. Sedan valde folket att genom en oansvarigt generös välfärdspolitik att åter köra ner ekonomierna i ett bottenläge. Men den skuldsättning som förekom på 1920- och 1930-talen svarade verkligen för en massiv ekonomisk uppbyggnad av landet.
För övrigt skapades även Sveriges ekonomiska utveckling under åren 1870-1970 till stor del av brittiskt kapital som finansierade uppbyggnad av järnvägar, skogs- och gruvindustri.
Idag har många u-länder korrupta regimer som använder det kapital som flyter in till landet till ytterst tveksamma ändamål. En del av de länder som fått extra stort bistånd (Tanzania och Mozambique för att ta två¨exempel) har använt det för att driva socialistiska experiment som omvandlat länderna från bördiga och välmående oaser till några av jordens fattigaste länder. Här kan verkligen Västvärlden göra en insats för de fattiga folken genom att ställa krav på mottagarländerna, både när det gäller bistånd och lån. Stopp för korruptionen och stopp för socialismen!
När det gäller länder som råkat ut för naturkatastrofer brukar stödet från den utvecklade världen vara generöst och utan några krav på återbetalning. Men det är då viktigt att skilja på riktiga naturkatastrofer och sådana som skapats av lokala politiker. Svält i Etiopien och Somalia förekom inte innan de nuvarande regimernas makttillträde till exempel. I sådana fall är faktiskt den bästa insats Väst skulle kunna göra att medverka till regimernas fall, men det är av andra skäl inte en populär politik, eftersom det med rätta uppfattas som en inblandning i andra länders angelägenheter. Det tråkiga är då att inte ens befolkningen själva får en chans att blanda sig i de här ländernas angelägenheter – det är en diktator eller en junta som styr och ställer – om det inte härskar rena anarkin.
En bra princip är att endast göra de investeringar som lönar sig. Det gäller självklart även u-länderna. Därför ska inte pengar lånas ut till projekt som inte kan ge tillräcklig avkastning för att klara av räntor och amorteringar, Om man skulle ändra på de principerna skulle det självklart snart bli slut på flödet av pengar från Väst, annat än rent bistånd. Och privata investeringar leder oftast till mer utveckling än rent bistånd. Om skulderna skulle efterskänkas så är det naturligtvis någon som får se sina tillgångar försvinna eller tappa i värde. Och det skulle vara pensionärerna i Väst som skulle bli utan pension. En stor del av det kapital som investerats i eller lånats ut till u-länderna kommer nämligen från pensionsfonder och pensionsförsäkringsbolag i Väst (inklusive Sverige). Att göra pensionärer i Sverige medellösa för att korrupta diktatorer i u-länder ska slippa betala tillbaka skulder som finansierat deras lyxkonsumtion förefaller inte vara en rättvis politik.
Därmed inte sagt att det inte i vissa fall kan vara motiverat att ge ökat bistånd till länder med fattiga människor, och särskilt då länder som har konstruktiva vägar att lösa sina problem. Det ställer vi gärna upp på. Men det är ansvarslöst att utan vidare ge efter på återbetalningskrav för pengar som tillhör andra som kommer att behöva dem.