EU:s jordbrukstullar får ofta kritik både från höger och vänster. Men de finns ju förmodligen av en anledning. Är det inte så att vi måste ha ett eget jordbruk för att i tex krig vara självförsörjande. Kan ni ge ett vettigt svar?
Robert Ekström, Stockholm (16 januari 2003)
Robert_ekstrom[snabel-a]home.se
Svensk jordbrukspolitik byggde länge på självförsörjning. Tidvis gick kraven mycket lång och under stora delar av perioden 1756-1822 var kaffe förbjudet – Sverige skulle inte slösa bort valuta på att köpa utländska drycker när det fanns så mycket som kunde produceras i Sverige.
Under bägge världskrigen var försörjningsläget kritiskt och myndigheterna tvingades införa livsmedelsransonering. Under tiden efter Andra världskriget fastställdes därför en politik för att garantera Sveriges försörjning med livsmedel även i en avspärrningssituation. Det innebar att de svenska livsmedelspriserna med hjälp av tullar och prisregleringar drevs upp till höga nivåer, vilket stimulerade bönderna att producera mer. Överskottsproduktion köptes upp av staten och såldes med gigantiska förluster på världsmarknaden. Skattebetalarna fick stå för mellanskillnaden. Motsvarande regleringar genomfördes för en rad produkter med anknytning till jordbruksproduktionen, till exempel produktionen av konstgödsel.
Den svenska jordbruksregleringen innebar att vi hade bland Europas högsta livsmedelspriser och att vi samtidigt stängde ut import från fattiga länder som var på gång att sätta fart på sin ekonomi (livsmedel är oftast den första betydelsefulla exportprodukten). Att uppnå den situationen kostade dess
utom skattebetalarna miljarder varje år.
Systemet försvarades intensivt av jordbrukarnas organisationer och en stor kår av regleringsbyråkrater inom olika myndigheter. Men 1990 hade Riksdagen fått nog och beslöt att avveckla hela reglerings- och stödsystemet. Kvar blev stöd till jordbrukare som minskade produktionen, ett stöd som skulle finnas endast under en övergångstid till 1995. Sverige blev från 1991 ett av de liberalaste länderna i Europa när det gäller jordbrukspolitiken.
Men den 1 januari 1995 blev Sverige med i EU och därmed inordnades vi i EUs jordbrukspolitik. Regleringarna blev minst lika långtgående som de före liberaliseringen varit i Sverige. Priserna reglerades dock på en lägre nivå, så den allmänna prissänkning som avregleringen bidragit till kunde fortsätta under de första åren av medlemskap i EU.
EUs jordbruksreglering är i huvudsak tillkommen för att försvara de ekonomiska intressena hos lantbrukarna i unionen. Kanske särskilt då i södra Europa, eftersom produktion av vin och oliver på många sätt är särskilt gynnade. Men även svenska jordbrukare kan lyfta omfattande stöd från EU.
Regleringen som den ser ut idag har inte det minsta med försvaret att göra. Om Sverige skulle bli avspärrat eller råka i krig skulle vi omgående drabbas av livsmedelsbrist. Och den europeiska jordbruksregleringen har i praktiken inga sådana syften. De syftar enbart till att hålla liv i en stor jordbrukssektor och metoden att göra det är att stänga ute produkter från andra delar av världen genom höga tullar.
Eftersom det inte finns några interna jordbrukstullar blir knappast något land inom EU självförsörjande.