Jag undrar vad ni vet om bakgrunden till SDI (Star Wars) och det politiska spelet bakom projektet. Varför drivs frågan än idag och hur går den politiska processen om det?. Jag undrar också hur det skulle finansieras? Skulle uppskatta ett utförligt svar, jag gör nämligen ett projektarbete om detta.
Michael Mattsson, Vellinge (7 november 2000)
michael.p.mattsson[snabel-a]vellinge.vellinge.se
SDI – Strategic Defense Initiative – var ett projekt som ursprungligen lanserades av den pensionerade generalen Daniel O. Graham. Han skrev boken “High Frontier – A New National Strategy” som gavs ut 1982 och byggde på lång forskning och många människors bidrag. Den 23 mars 1983 hade Ronald Reagan tagit till sig tankarna och lanserade dem som ett nationellt vetenskapligt och tekniskt program av gigantiska dimensioner – en utmaning lika stor som Apollo-projektet, som gick ut på att landsätta en människa på månen.
Bakgrunden till Grahams och Reagans initiativ var att världen vid den här tiden – Det Kalla Krigets höjdpunkt – levde med en strategisk doktrin som kallades MAD – Mutually Assured Destruction. Det vill säga, det som fick supermakterna att avstå från att använda kärnvapen var att de visste att den andra supermakten skulle förinta också den supermakt som använde kärnvapnen först. Reagan ansåg att detta var en i grunden otrygg strategi. Den byggde på skräck och vissheten att det inte gick att försvara sig mot ett sovjetiskt kärnvapenanfall med interkontinentala robotar. Varför inte helt vända upp och ner på den strategin? Varför inte skapa en rymdförsvarssköld som skulle se till att de sovjetiska kärnvapnen inte skulle kunna nå USA? Det var grundtanken bakom SDI.
Eftersom robotarna skickas genom rymden skulle ett effektivt försvar stoppa dem i rymden. Det var tanken bakom SDI-programmet. Det förutsatte för det första en effektiv övervakningsapparat, som skulle ske genom satellitövervakning. Vidare skulle satellitbaserade vapen vara beredda att slå till mot fientliga robotar redan under uppskjutningen och slutligen skulle landbaserade robotar eller andra vapen slå till mot robotar som var under inflygning i samband med återinträdet i atmosfären. Om ett sådant projekt skulle vara framgångsrikt skulle människorna i USA kunna känna sig betydligt tryggare än under MAD-doktrinen.
Hela skeendet från avfyrandet av en robot i Sovjetunionen till dess att ett kärnvapen kan detonera i USA är på cirka 30 minuter, så allt måste ske med stor snabbhet och stor precision. Misslyckas man med en nedskjutning får man aldrig någon andra chans.
Reagan insåg att Sovjet inte skulle ha den tekniska kapaciteten att utveckla ett motsvarande försvar, men han ansåg att även människorna i Sovjet borde få komma i åtnjutande av den trygghet som var tänkt för amerikanerna och var därför beredd att dela med sig av de tekniska genombrott som krävdes för att projektet skulle kunna förverkligas.
Finansieringen av hela projektet sker med statliga medel och det tog flera år innan Kongressen anslagit medel. Sedan satsades stora resurser på avancerad teknikutveckling. Arbetet pågår fortfarande. Man har genomfört ett par tester med antirobotrobotar, som har använts för att skjuta ned amerikanska robotar som avfyrats i testsyfte. Hittills har inget av proverna varit en fullständig framgång, men har åtminstone kunnat visa att alla komponenterna i kedjan fungerar också i praktiken. Även om det varit svårt att få alla delarna att fungera samtidigt i samma praktiska test. Flera prov ska genomföras.
Kongressen har anslagit medel till projektet, men Kongressen är delvis splittrad efter partilinjerna, där Demokraterna har en mer njugg inställning när det gäller anslag och en mer kritisk inställning när det gäller utvärdering av testerna. Men bägge partierna är än så länge införstådda med att projektet fortskrider, om än i betydligt långsammare takt än vad som ursprungligen var tänkt. Nu inriktar man sig inte längre på en heltäckande sköld mot ett massivt ryskt kärnvapenangrepp. På nuvarande utvecklingsstadium förefaller det osannolikt att alla sådana robotar skulle kunna stoppas. Däremot vill man uppnå trygghet mot angrepp från så kallade “rogue states”, till exempel Nordkorea och Irak, auktoritära länder som styrs av en svårbedömd diktator, som mycket väl kan utveckla kärnvapenrobotar som skulle kunna nå USA.