Jag skulle vilja få en blick över det politiska klimat som rådde i Sverige från slutet av sextiotalet till mitten av sjuttiotalet. Med studentuppror, gruvstrejker och radikaliseringen av arbetarrörelsen. Hur såg folk på borgare, företagare och näringsliv? Hur såg det politiska tänkandet ut? Hade arbetarrörelsen, socialdemokraterna och kommunisterna något gemensamt i sin syn på det socialt efterblivna borgarna, när man läser gamla uttalanden om att “Östtyskland framhölls som ett framgångsland” och “företagare sågs ofta som suspekta individer”, eller var det bara radikala kommunister som ansåg att borgare var mindre goda medborgare än arbetare?
Carl Rutgerson, Göteborg (4 februari 2000)
carl.rutgerson[snabel-a]swipnet.se
Det politiska klimatet i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var mycket annorlunda än idag.
Bara någa exempel på sådant som var helt annorlunda:
- det fanns bara en enda TV-kanal, helt kontrollerad av staten (från 1969 fanns två TV-kanaler, bägge kontrollerade av staten; ett helt kompani nyutexaminerade kommunister anställdes 1969 för att driva den nya kanalen)
- SSU-ordföranden Bosse Ringholm krävde att banker och försäkringsbolag skulle förstatligas
- det var förbjudet att ta med sig mer än 6.000 kronor i kontanter vid en utlandsresa
- det var inte tillåtet att investera i utländska aktier (annat än inom ramen för ett en gång för alla för hela landet fastställt belopp, rätten att investera i utländska aktier handlades på marknaden som “float” och kunde tidvis vara uppe i 70 procent, dvs det kostade 170 kronor att köpa en aktie som i London var värd 100 kronor)
- vid återkommande tillfällen införde staten prisstopp, vilket innebar att företagen inte fick sätta de priser de ville
- den som uttalade uppfattningen att Sverige skulle bli medlem i EU (dåvarande EEC) eller NATO stämplades genast som högerextremist
- den rådande utrikespolitiken ansåg att kommunistdiktaturen Sovjet var “lika god kålsupare” som demokratin USA, men när det kom till praktisk utrikespolitik valde regeringen ändå att ställa upp på kommunistsidan, exempelvis i Vietnam.
- en uttalad målsättning var att skapa det “starka samhället”, individen skulle tjäna samhället
- privatskolorna skulle avskaffas som ett uttryck för klassamhället, även föregivet borgerliga personer som Carl Bildt ställde upp för detta i elevorganisationen SECO
Bakgrunden till det som hände måste sökas ända tillbaka till Andra världskriget. Krigsåren innebar lysande tider för dem som ville reglera och stärka statens kontroll. När kriget var slut skulle regleringarna vara kvar och socialdemokraterna talade om “skördetiden”, nu äntligen skulle socialism införas. Näringslivet startade en kampanj som kom att gå under benämningen PHM (planhushållningsmotståndet). Den byggde bland annat på Friedrich von Hayeks tänkande. Kampanjen blev en total framgång. Socialdemokraterna drog tillbaka sin skördetidskampanj och de ideologiska skillnaderna suddades ut. Kommunistpartiet reducerades till en obetydlig sekt. När det hade gått tjugo år började emellertid den totala framgång som PHM vunnit att blekna. De som växt upp visste inte varför vi skulle ha marknadsekonomi och i studentkretsar började olika socialistiska ideologier vinna insteg. I dessa kretsar utvecklades en slags “arbetarromantik”. Det var fint att vara arbetare. Det var fullt att vara akademiker. Men studenterna rationaliserade tillvaron så att studenter likställdes med arbetare. Till många traditionella arbetsplatser sökte sig studenter för att få jobb som “arbetare” och där kunna organisera “arbetarklassen” enligt marxistiska teorier. Kampen förhärligades, liksom strejken. Kamp och strejk blev självändamål. Det gällde att sätta upp mål som inte kunde nås utan “kamp”.
Samtidigt pågick en ganska kraftig löneutjämning i samhället. Följden blev att det relativa lönelägget försämrades för vissa arbetargrupper, främst för de mycket högavlönade gruvarbetarna och grafikerna. Kommunistiska agitatorer var inte sena att underblåsa det naturliga missnöjet med den pågående löneutjämningen och en av de största strejkerna var gruvarbetarstrejken i Malmfälten som pågick 1969/70. Malmfälten var visserligen ett traditionellt gammelkommunistiskt område, men agitationen skedde på den “nya vänsterns” villkor.
En viktig faktor i utvecklingen var Vietnamkriget. Olof Palme insåg att han kunde använda radikala studenter som ett redskap för att bygga upp en maktposition. Han utnyttjade skickligt konflikten i Vietnam för att bygga upp en studentrörelse som kunde driva radikaliserande krav mot det socialdemokratiska partiet. Han hade en faktor som utifrån kunde påverka de i grund och botten ganska traditionella och konservativa fackliga ombudsmännen som utgjorde basen för socialdemokratiska partiets organisation.
I den här utvecklingen, med en allt radikalare marxism som pådrivande faktor, blev utrymmet allt mindre för företagande och egna initiativ. Det mesta skulle ske i kollektiv anda och de som tjänade pengar var “kapitalister”, något som sågs som fult.
Utvecklingen kulminerade med förslaget om löntagarfonder, som äntligen väckte den borgerliga oppositionen till liv. De gamla PHM-tankarna togs fram på nytt och det blev till och med en borgerlig regering 1976. Socialdemorkaternas maktmonopol var brutet. Men inte det idémässiga monopolet. För de regeringar som under ledning av Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten styrde landet mellan 1976 och 1982 förde i stort sett en socialdemokratisk politik. Till skillnad från den regering som under Carl Bildt styrde landet mellan 1991 och 1994.