Är plantagejordbruken till nytta eller skada i det land där de finns? Vad talar för? Vad talar emot?
Maria Hilding, Norrköping (25 september 2000)
Maria_hilding[snabel-a]hotmail.com
Din fråga är alldeles för generell. Det finns för- och nackdelar med plantagejordbruk och det är svårt att avgöra vad som är den bästa lösningen.
Definitiva fördelar med plantager är att de brukar ha möjlighet till rationell odling med tillgång till kvalificerad agronomisk kunskap och tillräckliga kapitalresurser för att investera i en effektiv maskinpark. De som är anställda på plantagerna brukar dessutom ha goda inkomster efter landets förhållanden (jämfört med småbrukare till exempel) och dessutom ha tillgång till sociala förmåner (sjukvård etc) som tillhandahålls av plantagen.
Nackdelar är att plantagejordbruket på flera ställen blivit ensidigt och därmed inte tar tillvara växelbrukets möjligheter att ge bättre avkastning. Dessutom finns det alltid risker med storjordbruk genom att anställd arbetskraft inte brukar vara lika angelägen om att vårda mark och utrustning som den som själv har det yttersta ekonomiska ansvaret. Detta kan vägas mot att de anställda ofta har bättre möjligheter att få tillgång till kunskap om rationell jordbruksdrift via plantagen.
Man missar också med plantagejordbruket den viktiga välståndsspridande faktor som ett personligt ägande är. Självägande jordbrukare är i alla länder (också i Sverige) en mycket viktig rekryteringsbas för den entreprenörsklass som skapar industriell utveckling. I plantagerika länder har därför industrin sällan utvecklat sin fulla potential. Alltför många goda krafter har varit inriktade på att driva den gamla jordbruksekonomin.
I en del länder förekommer det naturligtvis också att lantarbetarna är dåligt betalda och har dåliga arbetsförhållanden. Särskilt har det varit så i Sydamerika där plantagerna dessutom varit underutnyttjade rent odlingsmässigt.