Vad kan orsakerna ha varit till attde kommunistiska planekonomierna i Sovjet och Östeuropa kollapsade vid slutet av 80-talet och början av 90-talet?Hur har den ekonomiska och samhälleliga utveckling gått sedan dess?Vilka problem har uppstått?
Pia Sjöblom, Ockelbo (30 december 2000)
pia.obo[snabel-a]spray.se
Det finns fyra grundläggande orsaker till de kommunistiska diktaturernas fall omkring 1990:
Planekonomin är sämre som ekonomiskt system – alldeles bortsett från att den med nödvändighet leder till diktatur. I planekonomin saknas de signaler som snabbt leder till anpassning till marknadens (befolkningens) förändrade villkor och önskemål. Vidare saknas de effektiva signaler som belönar dem som hittar på nya saker till människornas fromma (i kapitalismen miljarder till fiffiga uppfinnare som gjort mänskligheten nytta, i planekonomin istället fängelse för den som uttrycker synpunkter avvikande från dem planmyndigheten bestämt). De ekonomiska skillnaderna mellan Väst och Öst växte som en följd av detta. Kommunistledarnas löften om att de skulle gå ikapp och om Väst blev alltmer ihåligt.
Nya kommunikationsvägar underminerade regimens informationsmonopol. När amerikanerna landade på månen 1969 var det en hemlighet i Kina. Regimen hade total kontroll över alla media och kunde se till att bara “rätt” nyheter spreds. Visserligen fanns möjlighet att ta emot radiosändningar från Voice of America och BBC, men i de hårdaste länderna – till exempel Nordkorea – fanns bara radioapparater med förinställda radiostationer. I andra mer “liberala” länder – som Sovjetunionen – nöjde man sig med störningssändningar (till exempel dånet från en dieselmotor sänt på samma frekvens som Voice of America), samt natutligtvis straff för dem som avslöjades med att lyssna på otillåtna stationer. I några få delar av kommunistblocket fanns tillgång till fri information, Berlin och Tallinn är två exempel där det gick att få fria nyheter från Väst-Berlin respektive Helsingfors på TV (esterna förstår än idag finska bra, medan finnarna har mycket svårt att förstå estniska, språken är något mer olika än danska och svenska). I slutet av 1980-talet växte nya kommunikationsvägar fram. Faxen var en viktig sådan väg, som inte helt kontrollerades av myndigheterna. Rätt för en del länders medborgare att resa till Väst och se själva blev till ytterligare en del i den lilla rännil som till slut knäckte hela dammen.
Minskad beredvillighet att utnyttja hela förtrycksapparaten hos de politiska ledarna i Öst. Här kan framförallt Michail Gorbatjov nämnas. Hans företrädare hade inte tvekat att kasta oliktänkande i fängelse eller spärra in dem på mentalsjukhus. Och enligt den så kallade Brezjnev-doktrinen var det helt i sin ordning att med vapenmakt krossa folkligt motstånd i andra kommunistiska stater (invasioner i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, sovjetinspirerad militärkupp i Polen 1981). Gorbatjov dödade Brezjnev-doktrinen och införde istället “Sinatra-doktrinen”, uppkallad efter Frank Sinatras hitlåt “My Way”, innebärande att var och en skulle kunna bygga upp landet på sitt eget sätt.
Ronald Reagans och Margaret Thatchers konsekventa politik, som gjorde rent hus med den tidigare västerländska eftergiftspolitik som inspirerat Sovjetunionen till nya ideologiska och militära framstötar. När Ronald Reagan genomdrev en kraftig ökning av försvarsanslagen och satsningen på Strategic Defense Initiative (“Star Wars”) blev det början till slutet för Sovjetunionens ställning som supermakt, ja början till slutet för hela opinionen. USA, med en försvarsbudget på 5-6 procent av BNP kunde kosta på sig en ökning med några procent, medan Sovjet som hade en försvarsbudget på 35-40 procent av BNP helt enkelt inte kunde svara. Ronald Reagans försvarssatsning ledde till Sovjetunionens fall och idag kan USA upprätthålla sin ledande ställning med en försvarsbudget på betydligt lägre nivåer än från dem vilka Ronald Reagan ökade!
Efter kommunismens fall stod ett antal ålderstigna ekonomier inför utmaningen att ta igen femtio års missad utveckling så snabbt som möjligt. Under fyrtio år (i Sovjetunionen sjuttio år) hade utbildningsväsendet varit inriktat på att skapa lydiga kommunister. Självklart var det svårt att utifrån en sådan utgångspunkt bygga upp en modern marknadsekonomi. Dessutom innebar själva anpassningen att en mängd olönsamma företag måste läggas ner, samtidigt som det inte fanns några egentliga “kapitalister” som var beredda att satsa på det nya som behövdes i det gamlas ställe.
Följden blev alltså flera års sjunkande produktion och levnadsstandard, under vilken basen för det nya samhället byggdes upp. Till att börja med var det Ungern och Tjeckien (som bägge tjuvstartat med marknadsekonomi i begränsad omfattning redan tidigt på 1980-talet) som tog täten. Men idag är såväl Estland som Polen nog så avancerade. Alla de fyra länderna har övervunnit svackan efter kommunismens fall och ligger nu på en betydligt högre nivå och har fortsatt snabb tillväxt.
För andra länder har det gått långsammare. Inte minst Rumänien där förändringen i mångt och mycket var skenbar och där nya kommunister tog över efter Ceasescus fall 1989.
De forna kommunistdikatturerna har än idag betydande problem med att bygga upp de institutioner som behövs för en fungerande marknadsekonomi. I Ryssland finns det till exempel inga ordentligt fungerande markregister, vilket gör det mycket svårt att upprätthålla den privata äganderätten till mark. I Ryssland saknas också en fungerande konkurslagstiftning, som är nog så viktigt för att rensa ut misslyckade projekt i en marknadsekonomi. Nu finns det i alltför många fall möjligheter att knycka statens pengar för att driva olönsamma affärsprojekt. Innan sådana möjligheter stoppats kommer länderna inte att få sitt fulla utbyte av marknadsekonomin.