Planekonomi

Jag vill veta lite om planekonomi. Gärna en jämförelse med marknadsekonomi.
Robert Levisson (17 maj 1999)
levisson[snabel-a]hotmail.com

Det finns i världen tre sätt att organisera det ekonomiska livet. Den traditionella ekonomin, planekonomin och marknadsekonomin.

Den traditionella ekonomin är vad man hittar i de mest primitiva samhällen, den innebär att ”man gör som man alltid gjort”. Att sonen tar över fars sysslor, att dottern tar över mors sysslor. Ingen handel, inga pengar, men kanske ett visst utbyta av varor och tjänster inom stammens ram. En familj kanske traditionellt svarar för att ordna med timmer, en annan för att tillverka jordbruksredskap osv. Allt går i gamla hjulspår.

Den traditionella ekonomin ersattes av marknadsekonomi redan för flera tusen år sedan. Först i form av byteshandel, senare i form av penningekonomi. Var och en specialiserar sig på en viss uppgift i samhället och handelsmän svarar för uppgiften att förena utbud och efterfrågan. Saltet som bröts i Centraleuropa skickades norrut och i utbyte levererade nordbor pälsverk, bärnsten och annat som efterfrågades i söder.

Med tiden har vi fått en alltmer specialiserad ekonomi, vilket har lett till ökad effektivitet och högre levnadsstandard.

Den viktiga informationen, som är avgörande för vad som ska tillverkas av vem, sprids i en marknadsekonomi genom prissystemet. Vi har i vårt samhälle idag miljontals priser. Ingen har en fullständig överblick över priserna, men vi påverkas alla av dem. Det kanske i och för sig inte är skoj att äta kalvfilé varje dag, men det faktum att kalvfilé är dyrare än blodpudding styr konsumtionen. Och när vi efterfrågar olika varor talar vi om för producenterna vad de ska satsa på. Producentens uppgift är i sin tur att tillhandahålla det som marknaden efterfrågar till så låg kostnad som möjligt. Om efterfrågan stiger på en vara så flyttas blixtsnabbt resurser till tillverkning av den varan. Folk röstar varje dag med sina pengar. Varje dag Du handlar så talar Du om för ICA-handlaren att han är bättre än Vivo-handlaren, så Vivo-handlaren får skärpa sig, eller i värsta fall lägga ner. Information via priser är ett överlägset system eftersom informationen sprids blixtsnabbt, anpassningen till ändrade vanor och önskemål sker automatiskt genom prisförändringar och allt detta sker utan tvång eller politiska beslut. Dessutom sker besluten helt decentraliserat, det vill säga om Du är missnöjd med ICA-affären i X-köping kan Du i princip ta saken i egna händer och göra något bättre. Har Du rätt i Din förmodan att köpman Andersson är en usel handlare tar Du snabbt över kundkretsen och får Din belöning i form av en bra inkomst. Har Du fel får Du betala genom att förlora de pengar Du satsat. För hela samhället är det en enorm vbinst att det går bra för dem som satsat rätt, eftersom det är till de ”riktiga iodéerna”, de som har bärkraft på marknaden som kapitalet flödar, medan de som har fel och gör sådant som inte bär sig snabbt tvingas lämna marknaden och syssla med något annat.

Planekonomin skiljer sig på avgörande punkter från det marknadsekonomiska systemet. Och på nästan alla punkter till det sämre. Systemet är en teoretisk konstruktion som genomförts i samband med marxistiska experiment och kommunistisk diktatur. Det bygger på att en central myndighet vet bäst vad som ska produceras. I Sovjetunionen kallades den myndigheten Gosplan. Gosplan hade en enorm administration och försökte styra hela den komplicerade ekonomin med miljontals priser och miljontals produkter. Det gick inte. Sovjets ekonomi var usel och hamnade allt längre efter Väst, ända till kommunismens fall. Framförallt misslyckades man med att producera konsumtionsvaror, eftersom systemet aldrig brydde sig om att ta hänsyn till vad folk önskade. Det var planmyndigheten som bestämde vad som skulle tillverkas. Företagen fick order från myndigheten vad som skulle tillverkas och de fick sig tilldelade vissa råvaror och vissa maskiner. Den som var dagligt verksam i företaget hade bara begränsat inflytande på vad som skulle göras och hur det skulle göras. Planmyndigheten kunde till exempel sätta upp ett mål att företaget skulle tillverka så mycket spik som möjligt. Om måttet sattes i kilo blev resultatet ett enorm överskott på stora spikar och brist på småspik. Om målet istället sattes i antal spik blev det överskott på småspik och underskott på stora spikar. Det spelade ingen roll för företaget, för om planen uppfylldes fick de ut sin betalning.

Det sovjetiska planekonomiska systemet hade dessutom den egenheten att man i enlighet med marxistisk teori inte tillmätte knappheten på kapital någon kostnad. I ett marknadsekonomiskt system är även kapital en ”vara” som har ett pris. Företagen försöker använda så lite kapital som möjligt, eftersom kapital kostar, antingen i form av ränta på lånade pengar eller i form av utdelning eller företagarlön till den som satsar aktiekapital. I Sovjet tilldelades företaget en maskin och den enda kostnaden för maskinen var förslitningskostnaden. Maskinen kunde stå outnyttjad veckor eller månader i sträck och det kostade inte företaget ett öre. Först när den började användas kostade den något lite. Det här innebar ett enormt slöseri med ekonomiska resurser, eftersom knappa resurser (ekonomi handlar om att använda knappa resurser så effektivt som möjligt) förslösades utan att komma till nytta.

En annan nackdel med planekonomin är centraliseringen av besluten. Man tror att man ska kunna fatta rationella beslut genom att ha överblick över allt. Men ingen kan ha överblick över allt och den som har överblicken över allt missar insikten om detaljerna. Inte ens med superdatorer är det möjligt att skapa modeller som styr ekonomin lika effektivt som marknadsekonomin, eftersom man inte kan skapa modeller utan tillgång till information och den informationen måste samlas in, analyseras och bearbetas och under den processen har marknaden ändrats. Markandsekonomin anpassar sig snabbare och mer effektivt till ändrade förhållanden.

Ytterligare en avgörande nackdel med planekonomin är maktkoncentrationen och politiseringen av besluten. Med en planmyndighet samlas enorm makt på en hand. Utnyttjas den makten fel blir det förödande för ekonomin och kan dessutom drabba oskyldiga individer hårt. I ett decentraliserat system med konkurrens finns det alltid utrymme för alternativ lösningar och alternativa företag. Hela landet behöver inte rusa rakt mot avgrunden om fel beslut fattas. Visserligen rusar ett företag i avgrunden om besluten är felaktiga även i en marknadsekonomi, men det är bara ett företag av många. Dessutom tenderar de ekonomiska besluten i en planekonomi att helt styras på politiska grunder och då skapar man ytterligare ett mellanskikt som gör besluten sämre och beslutsapparaten mer tungrodd.

Finns det nya idéer finns det alltid motståndare som säger nej. I planekonomin gör man inte karriär genom att satsa på svåra idéer. För svåra idéer är oftast omöjliga att genomföra. I marknadsekonomin finns det alltid personer som satsar på omöjliga idéer, som ingen annan tror på. De som satsar på de mest omöjliga idéerna är de som ger mänskligheten de största förbättringarna.

Ta till exempel Chester Carlson, mannen som uppfann kopieringsapparaten. Han försökte sälja sin idé till IBM, som sade nej, eftersom de varken trodde på en marknad eller på Chester Carlsons tekniska lösning. Men Chester Carlson trodde på sin idé och startade hemma i källaren Xerox Corporation, som under decennier var synonymt med kopieringsapparter. Till och med IBM kopierade senare Xerox tekniska lösningar och sålde själva kopieringsapparater för miljarder dollar, fast bolaget inte alls trott på dem bara några decennier tidigare. I planekonomin hade idén sågats redan av någon underchef på Gosplan och det hade inte funnits någon möjlighet för Chester Carlson att bevisa att Gosplan hade fel.