Den sista tiden har konflikten mellan Indonesien och Östtimor blivit mycket uppmärksammad i media. 1975 ockuperades Östtimor av Indonesien. Detta med USA:s godkännande. För Östtimors folk har dessa år av ockupation inneburit terror, brutalitet och mord. Man räknar med att ca 200 000 människor dödats av den proindonesiska milisen. 200 000 motsvarar 1/3 av hela Östtimors befolkning. Sverige har försett ockupationsmakten med vapen i mer än 20 år. Vad anser Ni om Sveriges vapenexport till Indonesien? Varför reagerar inte USA i denna konflikt? Brott mot de mänskliga rättigheterna händer dagligen, sen invasionen 1975. Ska ekonomiska intressen gå före mänskligt liv? Det har det bevisligen gjort på Östtimor. I vattnen runt ön finns stora oljefyndigheter och på land andra naturtillgångar, som både Indonesien och västmakterna är intresserade av.
Ida & Sophia (17 september 1999)
wimbax[snabel-a]hotmail.com
Östtimor har med sin kristna bakgrund betydande kulturskillnader mot Västtimor, där muslimerna är i majoritet. De kristna delarna av Indonesien har i största allmänhet blivit alltmer tillbakatryckta av det muslimska Indonesien, som tidigare trots en auktoritär regim visat betydande tolerans mot sina kristna och hinduiska minoriteter. Vi som tillhör den kristna kultursfären bör naturligtvis – alldeles oavsett religiös uppfattning – stå närmare Östtimor än Indonesien.
Men det finns några hakar i den förenklade historieskrivning som ni gör. Det är visserligen riktigt att Indonesien ockuperade Östtimor 1975 (och 1976 gjordes Östtimor till en del av Indonesien). Men bakgrunden till ockupationen är komplex så tillvida att det pågick fullt inbördeskrig på Östtimor innan Indonesiens ockupation. En så kallad befrielserörelse, FREITILIN, var starkt kommunistiskt influerad och backades mer eller mindre upp av den vid tillfället alltmer mot kommunismen lutande regimen i Portugal. Men andra delar av Östtimors folk ville alls inte ha någon kommunism i landet. Ingen frågade folket vad de ville – förrän 1999.
Den prokommunistiska regimen i Portugal släppte 1975 flertalet av de portugisiska territorierna “på andra sidan haven” – bland annat blev Angola och Mozambique självständiga. Det var föga förvånande att det av kolonialkrig trötta Portugal inte satte sig till militärt motvärn när Indonesien ockuperade Östtimor, som man i alla fall inte hade för avsikt att behålla. FN hade ju redan 1961 i princip sagt OK till en indonesisk annektering av Östtimor genom att tiga still när Indien lade under sig den portugisiska kolonin Goa. Också där var det fråga om en av en stor mångkulturell nation omgiven kristen koloni med månghundraåriga traditioner som en del av Portugal. Den prokommunistiska regeringen i Lissabon var snarast nöjd med att bli av Östtimor (lyckligtvis tog Portugal en demokratisk väg redan 1976). USA hade få eller inga möjligheter att göra något i området 1975.
Människorna på Östtimor kan vara mycket nöjda med att de slapp en kommunistisk regim 1975. Trots vad de utsatts för under tjugofem år av indonesiskt styre. Vi vet vad Guinea-Bissau och Mozambique fick lida innan de valde att ändra politik 180 grader och satsa på kapitalism (vilket skedde först på 1990-talet). Och Angola har än denna dag inte blivit befriat.
Den självständighetsrörelse som idag verkar på Östtimor är alls inte kommunistisk utan snarare lierad med den katolska kyrkan. Det finns all anledning att se mer positivt på denna rörelse än tidigare försök att skapa en östtimoresisk kommunistdiktatur. Det har dessutom skett en betydande liberalisering av regimen i Indonesien under det senaste året (även om det kombinerats med ökad religiös intolerans), vilket faktiskt skapat rimliga förutsättningar för ett självständigt Östtimor utan kontroll från det muslimska Djakarta. Det är nog inte att förvänta att USA ska göra en militär insats för att lösa politiska problem i alla delar av världen. Vi får vara glada över att USA kunde ge ett verksamt bidrag under vårens insatser i Kosova. Där, liksom i Östtimor, är det fråga om områden som saknar all ekonomisk betydelse, sett ur ett internationellt perspektiv. USA:s insatser får helt skrivas upp på kontot för idealism och kamp för mänskliga rättigheter och demokrati.