Jag skriver ett arbete om “Den Svenska revolutionen 1918” och har en fråga : Vilken inställning till socialdemokraterna och till högerledarna hade kungen Gustav V på den tiden?
Tanja Krigsman, Säter (16 januari 2001)
tanja[snabel-a]hooola.com
Det finns en inte obetydlig mytbildning om att Sverige befann sig på revolutionens rand 1918. Så var inte fallet.
Dock var Sverige i en utsatt situation under det ännu inte avslutade Första Världskriget. Sverige hade varit isolerat under fyra år. Isoleringen hade medfört försämrad livsmedelsproduktion och näst intill svält i delar av landet. Samtidigt pågick en omfattande kommunistisk agitation. 1917 hade kommunisterna lämnat det socialdemokratiska partiet, eftersom socialdemokraterna ville genomföra sitt socialistiska program med demokratiska medel. Kommunisterna arbetade för att Sverige skulle genomgå en revolution, där man hoppades att få slå ihjäl så många som möjligt i den hatade “borgarklassen”. Socialdemokraterna hade en helt annan respekt för både sina politiska motståndare och för människoliv.
Den internationella kommunistiska rörelsen hade egentligen brutit samman redan 1914. De kommunistiska partierna som i princip hade motsatt sig krig och sagt att kriget skulle bli omöjligt på grund av den internationella arbetarklassens samarbete slöt mangrant upp på sina regeringars sida när Första världskriget bröt ut.
Allteftersom kriget framskred blev livsmedelssituationen i Sverige allt svårare. Regeringen försökte lösa problemet genom ransoneringar och priskontroll. Men resultatet av priskontrollen blev det som kunde förväntas: Varorna försvann från den öppna marknaden och kunde bara köpas på den svarta marknaden till skyhöga priser. Missnöjet växte bland dem som inte hade råd att köpa till den svarta marknadens priser.
Men det svenska folket lät sig inte lockas av ropen på revolution. Mitt i livsmedelskrisen, när kommunisterna krävde revolution, hölls val till Riksdagen. Rösträtten var efter högerledaren Arvid Lindmans rösträttsreform för tio år sedan allmän (även om den bara omfattade män). Valresultatet ledde till att regeringen Hjalmar Hammarskiöld avgick och ersattes av en liberal regering under Nils Edén. Den liberala regeringen fick stöd av socialdemokraterna, som också erhöll några statsrådsposter. Det nybildade kommunistpartiet (under namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti), fick bara elva platser i Riksdagen.
Året därpå hade försörjningsläget försämrats ytterligare. Dessutom hade kommunisterna tagit makten i Ryssland och i Tyskland hade flera försök till kommunistisk revolution gjorts. Läget var ansträngt och det fanns flera inom den så kallade arbetarrörelsen som önskade att också Sverige skulle ge sig in på “revolutionens” väg. Den socialdemokratiska ledningen, med Hjalmar Branting i spetsen, såg emellertid till att få stopp för allt detta och därmed räddades den demokrati och det parlamentariska system som Sveriges folk redan tillkämpat sig innan revolutionshotet 1918.
Särskilt syndikalisterna har i efterhand odlat myten om en “revolutionär situation” 1918. Men någon revolution blev det aldrig, för att svenska arbetare inte lätt sig luras av kommunistiska och syndikalistiska agitatorer, utan mer litade till sina egna demokratiska ledare och till den politik som de riksdagsledamöter de i fria val fått välja valde att föra. De små extremistgrupperna fick aldrig något inflytande.