Är neutralitet ett relativt begrepp? Vart går gränsen vid neutralitet ? Vilken roll hade de schweiziska bankerna under andra världskriget? Kan man jämföra Sverige och Schweiz i sin neutrala position?
Henrik, Göteborg (12 september 2006)
slash_usa[snabel-a]hotmail.com
Neutralitetsbegreppet är något urvattnat då det är svårt att inte ta ställning i konflikter. Tar man ställning i en enda konflikt är man inte neutral. Så neutralitet är ett absolut begrepp. Antingen är man neutral eller också är man det inte. Antingen är man gravid eller också är man inte gravid. Att inta en mellanposition är omöjligt. Nu används dock neutralitet i en mer relativ betydelse. Sverige är med i FN, var inte med i EU förrän 1995 och är inte med i NATO. Schweiz har däremot varit mer konsekvent och valt att vara mycket restriktiv med att söka medlemskap i internationella organisationer eftersom det annars kan hota landets neutralitetslinje. Men 2002 blev landet medlem i FN och frångick då den extrema neutralitetspositionen. Även tidigare har Schweiz frångått positionen då landet varit medlem i organisationer som är kopplade till FN såsom Världshälsoorganisationen (WHO). Landet har också skrivit på FN-avtal samt Romstadgan (Internationella Brottmålsdomstolen).
Schweiz neutralitetslinje har ställt till problem exempelvis när nazistiska tyskar använde landets banksystem med dess sekretessregler för att gömma undan stöldgods från bland annat judar. (Schweiziska banker har gått med på att betala ett skadestånd till förintelsens offer på grund av detta. De har också betalat ut pengar till anhöriga till judiska kontohavare som dött under förintelsen.). Är det verkligen så vettigt att vara neutral när det betyder att man hjälper nazister? Samma problem hade Sverige under andra världskriget då Norge var ockuperat. Skulle Sverige bistå norrmännen? Skulle Sverige tillåta transittrafik, dvs. låta tyska soldater förflytta sig via svensk järnväg? Sverige valde att vika ned sig för nazisterna. (Samtidigt får man inte glömma de enskilda svenskar och schweizare som med stort mod hjälpte judar att undkomma nazisternas judeutrotning.)
Men frågan är dock vad Sveriges insats skulle ha betytt förutom att det är principiellt riktigt att motarbeta nazismen. Om Sverige officiellt och aktivt hjälpt Norge mot nazisterna eller hjälpt Finland mot Sovjetunionen, vad hade hänt med Sverige? Hade inte landet då blivit ockuperat? Vad hade det gagnat Norge och Finland? Indirekt stödde många svenskar Norge och Finland ändå, det kanske räcker? Ett annat moraliskt dilemma var att Sverige hade en mycket strategisk betydelse för Nazityskland som var beroende av Sveriges järnmalm. Vad hade hänt om Sverige vägrat att leverera järnmalmen? Hade kriget förkortats eller hade Sverige blivit ockuperat av nazisterna innan kriget tog slut? Troligen gjorde Sverige rätt, men det var föga neutralt då Sverige i praktiken hjälpte Nazityskland men inte de allierade i lika stor utsträckning.
Samma sak skedde under kalla kriget då retoriken var sovjet- och kommunistvänlig, främst från statsminister Olof Palmes sida, men där Sverige i hemlighet samarbetade med och hjälpte USA och Storbritannien med underrättelser. Inte särskilt neutralt.
Numera används begreppet alliansfrihet, vilket sätter stopp för ett NATO-medlemskap men som tillåter att Sverige bidrar med trupper till FN-insatser då FN inte tar ställning i konflikter.
Vad man egentligen borde benämna svensk utrikespolitik är egenintressets politik. Det låg i Sveriges intresse att hålla sig utanför andra världskriget och att undvika en ockupation. Det låg i Sveriges intresse att undvika att reta upp Sovjetunionen i onödan. Det låg i Sveriges intresse att i hemlighet samarbeta med USA mot den egentliga faran, dvs. kommunismen. Det låg inte i Sveriges intresse att i retoriken försvara kommunistdiktaturer, vilket många statsmän i Sverige har gjort, utan egenintresset borde ha lett till en mer neutral retorik eller möjligtvis en försiktig västvänlig retorik.
Tidigare kunde man jämföra Sveriges och Schweiz neutralitetspositioner även om Schweiz alltid har varit mer konsekvent än Sverige. Schweiz har också haft en längre tradition av neutralitet än vad Sverige har haft – Schweiz hållning har sitt ursprung 500 år tillbaka i tiden. Nu har Sverige i princip övergett neutralitetsprincipen, mycket tack vare Carl Bildts statsministerperiod då han gjorde en viktig insats för Baltikums självständighetssträvanden 1991 som kunde kombineras med Sveriges intresse av att få bort sovjetiska trupper från vårt närområde, och övergått till en mer alliansfri hållning. Schweiz politik har dock inte förändrats nämnvärt även om Schweiz har blivit något öppnare mot omvärlden efter kalla krigets slut.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert