Jag undrar lite om vad nazismen ideologi egentligen är? Jag skulle vilja veta en kort, historisk resumé av nazismens rastänkande och politiska frammarsch. Hur skulle man kunna kartlägga nynazism och rasism idag? Förnekandet av förintelsen?
Anneli Persson, Stockholm (18 oktober 1999)
s97pera[snabel-a]kfsgymnasium.org
Vi tror att en viktig utgångspunkt för förståelsen av nazismens bakgrund är att använda den korrekta beteckningen nationalsocialism. Nationalsocialismen är en socialistisk rörelse med i princip samma idémässiga bakgrund som andra socialistiska rörelser och samma förakt för människoliv och tro på kollektivets välsignelser.
De ledande namnen i nationalsocialismen (och den idémässigt närbesläktade fascismen) har alla haft en bakgrund i olika socialistiska partier. Det gällde Benito Mussolini, Italiens dikattor och det gällde Adolf Hitler, Tysklands diktator. De var bägge anhängare av en stark statsmakt som kontrollerade ekonomi och näringsliv och som dessutom höll efter individerna hårt. De såg också människan som något som främst förverkligade sig själv genom kollektivet. I nationalsocialisternas fall var det ”folket”, i marxisternas fall ”arbetarklassen”. Men det var en skillnad bara i retorik. För i praktiken var ju ”folket” samma sak som ”arbetarklassen”.
Nationalsocialister och andra socialister har också mycket riktigt vunnit sina största framgångar genom att spela på folks missnöje. särskilt när tiderna har varit svåra. Ett sätt att entusiasmera massorna har varit att samla ”folkets breda lager” till kamp mot en liten grupp som kunnat symbolisera orättvisan i samhället. De fattiga massorna har hetsats att hata ”de rika”. I Hitlers version var de rika liktydigt med ”judarna”, i Maos kinesiska version ”godsägarna” och i andra socialisters version ”fabriksägarna”. Enligt ideologerna var det dessa små grupper som förmenade majoritetsbefolkningen deras rättmätiga del av välståndet i landet. Välståndet i landet skulle tilldelas hela folket, inte bara gå till dem som visade entreprenörskap och flit.
Det var på den basen som Hitler byggde upp ett folkligt stöd för sin politik. Han blev ju faktiskt vald i demokratiska val, även om han aldrig fick mer än 50 procent av rösterna, så var hans parti det största i det sista fria riksdagsvalet i Tyskland 1933. Kommunisterna har på liknande sätt vunnit ett visst stöd för sin politik i fria val, även om de aldrig, som Hitler, lyckats ta makten i fria val.
I sin ideologiska skrift ”Mein Kampf”, som han skrev i fängelse, utvecklade Hitler rasläran och tillskrev judarna som kollektiv egenskapen att vilja förrika sig på det övriga tyska folkets bekostnad. Om tyskarna skulle få sitt rättmätiga välstånd måste judarnas ställning försvagas. Till att börja skedde detta genom pöbelangrepp mot just välbeställda judar (till exempel affärsinnehavare), men dessa förstod ju vartåt det barkade och hade dessutom resurser att fly landet. Kvar blev mindre välbeställda judar som trots att de inte kunde ”anklagas” för att vara rika ändå angreps som det tyska folkets fiender, just på grunden att det fanns rika judar, som nu kunde anklagas för att övergett Tyskland med sina rikedomar…
Sedan Hitler blivit rikskansler (utsedd i laga ordning av presidenten) drogs tumskruvarna åt för judarna och för andra och demokratin återupprättades inte i Tyskland förrän 1949 (i västra Tyskland) eller 1991 (i östra Tyskland). Nationalsocialismen som ideologi krossades dock så eftertryckligt man kan tänka sig i och med Tysklands kapitulation 1945. I och med kapitulationen led nationalsocialismen som ideologi också bankrutt. Om man bortser från små isolerade grupper har det knappast funnits några anhängare av nationalsocialismen sedan 1945, vare sig i Tyskland, Sverige eller andra länder. Idag förefaller det som om den subkultur som består av det grövsta kulturella klientelet gärna kläder sina ogärningar i nationalsocialismens ideologiska termer. På samma sätt som de grövsta skurkarna på landets fängelser för tjugo år sedan klunde diskutera socialismens förtjänster diskuterar idag samma grupper nationalsocialismens färtjänster.
Sådant drägg passar naturligtvis bäst bakom lås och bom, men den rådande samhällsideologin tycks se lindrigt på mord och rån och släpper gärna ut grova brottslingar på permissioner, förtidsfrigivning eller uppbyggande praktikperioder som skådespelare. Det bästa sättet att kontrollera nationalsocialisterna idag är att se till att fångarna hålls inlåsta för den strafftid de dömts till. Det är ju inte några ”politiska brott” de här herrarna begår utan det är brott som finns beskrivna som förkastliga redan i Tio Guds bud.