Att diskutera med övertygade nyliberaler, högermänniskor, borgare, frihetens förkämpar, socialistmotståndare och allt vad Ni kallar Er är stört omöjligt. Som att fälla upp ett paraply i storm. Likt en gås som skakar av sig vattnet skyller Ni allt på alla andra. Ni har aldrig gjort något fel, eller haft en dålig åsikt. Jag är socialist, men visst kan jag och många andra socialister erkänna att mycket av våra ambitioner, tankar, verk och slutsatser har varit visat sig vara fel. Jag har tittat igenom er sajt ett tag nu och måste erkänna att jag blir illa berörd. Ni lyckas på ett välformulerat vis få alla historiens mördare till socialister. T.o.m med Hitler. Han var vänster påstår Ni. Jasså! Hur kommer det sig Då att många av Sveriges framgångsrika företagsledare, rojalister och andra välbeställda i Sverige, innan och under andra världskriget började sympatisera med Adolf ”vänster” Hitler? För att han var vänster? För att Hitler var en politisk kameleont som arbetade över hela det politiska fältet och lät lura svenska högern? För att han var en man som visade resultat? Eller är det inte så att han fick sympatier, från högern i Sverige, för att han var höger? Inte fanns det några nazister på Sveriges fabriksgolv, gruvor och andra arbetsplatser bland oss vanliga människor! Nu påstår jag inte att hela svenska högern sympatiserade med Hitler. Inte alls. Men han hade sympatisörer på högerkanten i Sverige. Inte från vänsterkanten! Rensa Eder buk innan Ni kritiserar andra! och kom nu inte med att jag är en kommunist som längtar tillbaks till kalla krigets dagar, då man kunde luta sig mot ”Store Ivan!”. Både Hitler och Stalin förföljde och mördade socialister och socialdemokrater. Glöm inte det! Ingen var gladare än jag när den totalitära staten Sovjet föll. Alla folks frihet, hela världens fred!
Mr Jones & Higgins, a.media[snabel-a]stockholm.mail.telia.com (adressen låter minnsann som en halvofficiell sosse-adress, namnet låter dock ganska fejkat, men vi släpper in Mr Jones – eller är det Lord Moyne eller Göran Persson tro – ändå, dock som en ren engångsföreteelse)
Det räcker naturligtvis inte med att man kallar sig socialist – som Hitler – för att vara socialist. Men i Tyskland var det fråga om att driva en socialistisk politik. Dvs statlig kontroll över näringslivet.
Självklart fanns det en del personer i det svenska näringslivet som var nazistvänliga, liksom det fanns en hel del arbetare och andra (Glöm ej hur Kihlboms-kommunisterna gradvis i små steg och nästan omärkligt förvandlades till ett utpräglat tyskvänligt nationalsocialistiskt parti). Dock bör man beträffande näringslivsfolk komma ihåg Lenins tänkvärda ord, det sista den siste kapitalisten kommer att sälja är det rep med vilket vi ska hänga honom. Familjen Wallenberg må vara ett intressant exempel. Bröderna Marcus och Jacob delade på sina gracer för att nå maximala fördelar för den egna firman. Marcus var den som upprätthöll kontakterna med de anglosaxiska länderna, ja han gick så långt att han till och med hade en engelsk hustru. Jacob hade motsvarande roll beträffande Tyskland. Tillsammans kunde de täcka hela världsmarknaden. Säkert fanns inga ideologiska sidoblickar vare sig hos Marcus eller Jacob. Det var resultatraden som talade sitt ideologiskt neutrala språk. Det fanns företagare som såg större affärsmöjligheter hos Tyskland. På samma sätt som till exempel familjen Olsson (Stena Line) på 1950-talet såg affärsmöjligheter hos kommunisterna och byggde upp sin miljardförmögenhet på just handel med kommunistländerna i strid mot de amerikanska cocom-bestämmelserna. Bland dem som såg störst affärsmöjligheter hos Tyskland fanns ju för övrigt det socialdemokratiska parti som ingick i den svenska regeringen under så gott som hela Hitler-eran. Och som satsade Sveriges prestige och militära resurser för att skydda leveranser av järnmalm (från ett statligt företag), kullager med flera krigsviktiga produkter till Tyskland. De tänkte – kan man tänka – inte så mycket på sin socialistiske broder Hitler som på Sveriges möjligheter att hålla sig undan krigets förödelse.
Det fanns också under mellankrigstiden en annan aspekt. Nämligen den månghundraåriga tyskorienteringen i svenskt kulturliv. Den fick ibland en märklig uttolkning. De riktiga tyskvännerna – som till exempel den högborgerlige Arvid Fredborg, Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin under en stor del av kriget, var fientliga mot nationalsocialismen för att den dels var socialistisk, dels var en vulgär skymf mot den gamla fina tyska kulturen (Goethe, Schiller, Beethoven, Bach, Luther…)
Slutligen ska vi medge att det finns en eller annan socialist som inte är kriminell. Men många är de inte.