Hur fungerar det egentligen med Storbritanniens över- och underhus? Vilken roll har underhuset? Vilka får bli valda till överhuset? Har Sverige haft ett liknande system?
Christian Westling, Sollentuna (12 maj 2004)
christian_westling[snabel-a]hotmail.com
Storbritannien saknar en skriven konstitution och grundlag. Det politiska beslutsfattandet och ordningen bestäms av sedvanerätten och vanliga lagar. Det är på det sättet den personliga kungamakten har begränsats. Detta gäller även överhuset (House of Lords) som är en medeltida institution som fått se sin makt minska i takt med demokratins framväxt. Lagförslag måste gå via båda kamrarna men överhuset har bara rätt att fördröja underhusets beslut ett år. Om underhuset därefter beslutar att anta lagförslaget blir lagen gällande. Enligt praxis begär man inte votering i överhuset angående lagförslag som regeringspartiet föreslår som ett resultat av ett vallöfte. Men denna praxis har frångåtts några gånger.
Överhuset är mindre arbetsbelastat än underhuset. Detta har lett till att överhuset, innan förslagen går till underhuset, fått ta på sig bearbetandet av lagförslag som är omfattande och tekniskt komplicerade men inte så politiskt kontroversiella. Då har underhuset kunnat acceptera en mer summarisk genomgång av lagförslagen vilket gjort att man sparat tid.
Ungefär 1200 har rätt att delta i överhusets överläggningar. Den största delen av dessa, ca 900, har ärvt sin lordtitel. Många av dessa lorder är inte alls intresserade av att delta i dessa överläggningar, andra deltar mer sporadiskt. Sedan 1958 har det blivit möjligt att utse nya lorder vars titlar inte går att ärva. Dessa så kallade livstidslorder är ungefär 250 stycken. Det är regeringen som ger förslag om vem som ska få en lordtitel och de som erbjuds titeln är oftast politiker, tjänstemän, industriledare eller kulturarbetare som har gjort viktiga insatser för samhället.
Underhuset har 659 platser och utgör den egentliga parlamentsmakten. Ledamöterna i underhuset är valda genom majoritetsval i enmansvalkretsar.
Sverige införde ett tvåkammarsystem i riksdagsordningen från 1866. Den ersatte ståndsriksdagen som bestod av adel, präster, borgare och bönder. Vid andrakammarvalet hade alla som uppnådde vissa kriterier en röst. De krav som ställdes för rösträtt var vissa ekonomiska villkor på årsinkomst och förmögenhet. Ledamöterna valdes via majoritetsval. Första kammaren valdes indirekt av de landsting och stadsfullmäktige som inrättades enligt 1862 års kommunallagar. Dessa valdes efter en graderad skala av alla – kvinnor och män – som uppnått en viss minimiinkomst. Också bolag kunde ha rösträtt. För att vara valbar ställdes krav på hög inkomst och förmögenhet. Förstakammarledamöterna fick inget arvode och måste därför vara ekonomiskt oberoende. Båda kamrarna var i princip likställda. För lagändring krävdes bägges bifall. Rösträttsreformen 1907-1909 ledde till ett införande av proportionellt valsystem till båda kamrarna.
1969 genomfördes en delvis förändring av grundlagen och 1970 genomfördes det första valet till en enkammarriksdag. 1974 antogs en ny regeringsform. Införandet av ett enkammarsystem underlättade maktskiften genom att Socialdemokraterna inte längre kunde förlita sig på en kvardröjande majoritet i första kammaren.
Så nej, Sverige har inte haft ett liknande system som Storbritannien eftersom båda kamrarna i Sverige tillsattes via val och inte via arv som i Storbritanniens överhus. Jag har då inte tagit hänsyn till Sveriges ståndsriksdag som byggde på privilegier. Men Sverige har precis som Storbritannien haft ett tvåkammarsystem.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert