Vad innebar “midsommarkrisen” (år 1941)
Jonas Nilsson, Hudiksvall (1 oktober 1999)
josnin.91.[snabel-a].oster.hudiksvall.se
Sveriges möjligheter att upprätthålla den självproklamerade neutralitetspolitiken under Andra världskriget var begränsad, inte minst av militära skäl. Följden blev också att Sverige – lite förenklat – under början av kriget gjorde neutralitetsfrämmande tillmötesgåenden mot Tyskland och under slutet av kriget liknande tillmötesgåenden mot de allierade. Detta kombinerades med att Sverige försökte stödja grannländerna som alla överfallits av stormakter (Sovjet i Finlands fall och Tyskland i Danmarks och Norges). Inledningsvis innebar detta att Sverige av detta skäl stödde motståndarna till Tyskland och Sovjet (som enligt Molotov-Ribbentroppakten var samarbetspartner). Men Sverige hade ju inte några som helst militära resurser som ens tillnärmelsevis skulle räcka till att med väpnad makt hävda oberoende och neutralitet och därför blev politiken i praktiken ett stöd för den andra sidan.
Följden blev en vinglig politik med en lång rad eftergifter, ofta i strid mot den öppet deklarerade politiken. Man kan ha synpunkter på detta, till exempel att Sverige inte klart tog avstånd från diktaturerna. Men det torde dock vara klart att just denna politik medverkade till att Sverige lyckades stå utanför kriget. Vilket säkert räddade livet på många svenskar och många flyktingar som befann sig i Sverige.
Midsommarkrisen 1941 var ett av de tillfällen när Sverige gjorde eftergifter som stred mot den så stolt deklarerade neutralitetspolitiken. Den 22 juni 1941 var alliansen mellan Hitler och Stalin över. Tyskland gick till angrepp mot Sovjet. Finland anslöt sig till Tyskland i ett försök att återvinna de finska områden (främst Karelska Näset med staden Viboprg, Finlands innan kriget näst största stad) som Sovjet tilltvingat sig i Finska vinterkriget. Tyskland begärde då att få överföra en fullt utrustad division, Engelbrecht-divisionen, från Norge till den finska fronten. Transporten skulle ske med Malmbanan (Narvik-Kiruna-Boden) och vidare till Karungi och Haparanda vid Torne älv. Det var fråga om soldater i tysk uniform och all deras utrustning. När begäran kom rådde delade meningar i regeringen om man skulle gå med på det. Efter prövning i regeringen, utrikesnämnden och partigrupperna i riksdagen gav Sverige dock med sig och nästan 15.000 man transporterades genom Sverige med början den 25 juni 1941.
Det har påståtts att kung Gustaf V hotat att abdikera om regeringen inte gjorde eftergifterna, något som hade kunnat vara ytterst allvarligt i Sveriges då pressade läge. Trots grävande i alla upptänkliga arkiv har ingen kunnat finna något belägg för det påståendet. Däremot har det gått att bevisa att Per Albin Hansson, den socialdemorkatiske statsministern, använde sig av ett (påhittat eller verkligt) abdikationshot mot sina partikamrater, för att få dem att gå med på eftergifterna. Flera socialdemokrater och folkpartister förordade att den tyska begäran skulle avslås, medan flertalet socialdemokrater liksom högerpartister (moderater) och bondeförbundare (center) vill gå med på tyskarnas krav. Motivet för dem som ville gå med på kraven var inte minst att Finland enträget begärde detta, som ett stöd för Finland i dess kamp för att återta gamla finska områden. Sverige lyckades i utbyte mot medgivandet få vissa eftergifter från Tyskland, bland annat kunde den viktiga internationella fartygstrafiken återupptas (“lejdtrafiken”) och Sveriges import av livsviktiga förnödenheter kunde därmed säkras.
Sverige hade redan 1940 gått med på att låta tyskarna transportera (obeväpnade) permittenter mellan Norge och Tyskland med svensk järnväg. Det avtalet sades dock upp av Sverige 1943. Då hade krigsläget vänt, så att Sverige kunde stå upp för en riktig neutralitetspolitik. Kort tid därefter förbyttes den politiken i en politik som i praktiken var lika mycket ett stöd för de allierade som de tidiga krigsårens politik varit ett stöd för Tyskland.