Jag ska i min gymnasieskola göra ett projektarbete om den rika och den fattiga världen, alternativt I-länder respektive U-länder. Arbetet skall vara problemorienterat och två gemensamma frågeställningar lyder som följer: 1) Varför är länderna på södra halvklotet så relativt fattiga jämfört med de på norra halvklotet? 2) Vad kan man göra för att komma till rätta med ovan beskrivna förhållande?
Tova (5 oktober 1999)
tofa[snabel-a]hotmail.com
Förutsättningen för frågan är alldeles felaktiga. Södra halvklotet är inte alls fattigare än det norra. Längst i söder finns en räcka relativt välmående länder, åtminstone jämfört med hur det är längre norrut, kring ekvatorn: Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Argentina och Chile. Australien och Nya Zeeland har en levnadsstandard på en nivå som är högre än Europas, medan de fattigare länderna norr om dem (Filippinerna, Malaysia och delar av Indonesien) ligger på norra halvklotet. I Sydamerika finns det visserligen en del fattiga länder på södra halvklotet, men de rikaste länderna i området (Argentina och Chile) ligger längst söderut och de som kommer därnäst i välstånd (Brasilien och Uruguay) ligger också långt söderut. Och i Afrika är den enda egentliga industrilandet det som ligger allra längst söderut, Sydafrika.
Om man ställer frågan som Du gör blir det alltså en alldeles felaktig utgångspunkt. Man kan dock omformulera frågan och påpeka att det finns u-länder som är fattiga – i olika delar av världen, de allra flesta på norra halvklotet, men också i Afrika söder om ekvatorn och i Sydamerika söder om ekvatorn.
Gemensamt för de fattiga länderna är att de inte från början varit med om den industriella revolutionen. De har saknat europeisk eller kinesisk/japansk bildningstradition, vilket har inneburit att det inte funnits inhemska företagare och administratörer som har förmått utnyttja de tekniska landvinningar som gjordes under 1700- och 1800-talen på ett kommersiellt riktigt sätt. Kolonialmakterna var visserligen i princip intresserade av att införa den nya tekniken i de här länderna, men det fanns ingen lokal bas att förankra det nya hos. När länderna sedan blev självständiga valde tyvärr många en socialistisk väg. Och socialism leder inte bara till politisk ofrihet utan också till ekonomisk misär. Lösningen på u-ländernas ekonomiska problem är därför i princip enkel: kapitalism och marknadsekonomi. I praktiken är inte detta alltid så lätt att uppnå. Marknadsekonomi är inte bara att sälja T-shirts och tuggummi vid gatorna i u-ländernas storstäder, utan en långsiktig satsning av kapital på produktion av varor. Det finns alltför få människor i u-länderna som har den entreprenörs- och utbildningsbakgrund som krävs för att kunna genomföra sådana projekt. Och de få som trots allt ger sig ikast med det fastnar ofta på att det saknas den bredd av utbildade tekniker och erfarna yrkesmän som bygger upp industristrukturen i Väst. Indien har till exempel lika stor andel akademiskt utbildade som i många europeiska länder. Men man saknar den stora kadern av erfarna verkmästare, verktygsmakare och annat som utgör basen för det moderna industrisamhället. Dessutom är Indien sedan länge genomsyrat av ett socialistiskt regleringstänkande, som har kraftigt fördröjt den ekonomiska utvecklingen.