Ja, jag skulle vilja veta lite mer om den 1990 kriget, om jugoslavisk sönderfall, hur, när och varför kriget började? Om ni kan skriva denna historia fram till 1999 och om Kosovo konflikten så vore jag tacksam
Violeta Ademi (28 september 1999)
ljeta[snabel-a]hotmail.com
Jugoslavien var redan när staten bildades efter Första världskriget en konstlad statsbildning. En sammanslagning av olika folk, varav flertalet (utom albanerna i Kosova) hade närbesläktade språk, men i övrigt kännetecknades av stora kulturella skillnader. Till exempel när det gällde historisk bakgrund eller religion. Till den historiska bakgrunden hörde att delar av Jugoslavien tillhört kejsardömet Österrike-Ungern, medan andra delar tillhört det turkiska Osmanska Riket. Serbien, som var först med att bli fritt i området, med rysk uppbackning, var under 1800-talet och början av 1900-talet pådrivande för att frigöra ytterligare områden från Turkiet respektive Österrike-Ungern. När detta lyckades satte sig serberna själva i första rummet och tog hand om största delen av makten. I de gamla Habsburgska delarna av Jugoslavien ansåg man sig stå högre i kulturellt och tekniskt avseende än i de gamla turkiska delarna. Åtminstone när det gäller teknisk nivå var detta riktigt. Det var därför med stor skepsis som man i Slovenien och Kroatien såg på den serbiska dominansen. Än större skepsis var det naturligtvis i Kosova, där man inte ens talade ett med övriga delar av landet förståeligt språk. Under Andra världskriget samarbetade därför Kroatien med tyskarna och albanerna med italienarna, i syfte att frigöra sig från den serbiska dominansen. Efter krigets slut hämnades serberna detta samarbete med massakrer som inte låg Hitlers långt efter. Tiotusentals kroater mördades – efter krigsslutet.
Efter krigsslutet upprättade Josip Broz Tito sedan en kommunistisk diktatur. Tito var själv kroat, men styrde landet från Belgrad. Han lyckades underkuva de nationella motsättningarna. Men efter hans död fanns det ingen som lika hänsynslöst slog ned all opposition och när kommunismen dessutom föll ihop som ett korthus i hela Östeuropa fanns det ingen utifrån som var beredd att ingripa för att hålla samman de olika delarna av Jugoslavien. Länderna och folken valde att gå var sin väg – som Sverige och Norge 1905 eller Tjeckien och Slovakien 1993 (i bägge dessa fall låg både språk och kultur närmare varandra än mellan de sex republikerna i Jugoslavien). I motsats till Sverigenorge eller Tjeckoslovakien blev det dock ingen fredlig upplösning av Jugoslavien.
Den första frigörelsen gick dock ganska smärtfritt. Det var Slovenien (katolskt, med kulturella rötter i Habsburgska Österrike-Ungern) som blev självständigt efter ett krig på bara två veckor 1991. Serberna i Belgrad gav snabbt efter. Trots allt var Slovenien en liten och obetydlig del av Jugoslavien och den avvek i många avseenden kraftigt från resten av landet. Värre var det när Kroatien senare samma år också förklarade sig självständigt. Detta ledde till omfattande strider, när Serbien till att börja med lade under sig de delar av Kroatien som haft en betydande serbisk befolkning. Kroaterna i dessa områden (som ibland hade kroatisk majoritet) jagades på flykten. 1995 kunde Kroatien återta områdena, Krajina och Slavonien. Och den här gången var det serberna i området som råkade illa ut. Kroatien är katolskt och har liksom Slovenien sin bakkgrund i Österrike-Ungern. Kroatien har en helt annan storlek och ekonomisk betydelse än Slovenien, så det var en betydande förlust för Jugoslavien när Kroatien frigjorde sig och striderna pågick som nämnts flera år.
Makedonien i söder var, liksom Slovenien, en mindre vital del av Jugoslavien och man lyckades därför enkelt att nå självständighet utan några nämnvärda strider.
Värre var det med Bosnien-Hercegovina, där det inte funnits någon egentlig befolkningsmajoritet eller någon gemensam historisk bakgrund. Området har under århundradena vandrat mellan Turkiet och Österrike-Ungern och befolkningen är omväxlande katoliker, ortodoxa och muslimer. Serbien ville behålla kontrollen över området, men kroaterna och muslimerna i området ville frigöra sig. Efter flera års krig och sedermera FN-ingripande har Bosnien-Hercegovina delats i två delar som samverkar i viss utsträckning inom ramen för en formell gemensam statsbildning. Det är å ena sidan den serbiska Republika Srpska, som samarbetar nära med Jugoslavien och å andra sidan den kroatisk-muslimska federationen som samarbetar med Kroatien. FN ser dock till att konflikten inte fortsätter öppet som tidigare.
1989 hade Serbien, som var en av Jugoslaviens sex delrepubliker, inkorporerat de två autonoma provinserna Vojvodina och Kosova. I Vojvodina finns en betydande ungersk minoritet, särskilt i gränstrakterna i norr. Ungrarna har dock i ganska hög utsträckning valt att flytta över gränsen till det mer välmående landet i norr, och därmed har en frigörelse blivit allt mindre aktuell. I söder innebar inkorporeringen av Kosova att Serbien satte hårt tryck på den albanska folkmajoriteten (som uppgick till cirka 90 procent). Högre utbildning på albanska avskaffades, alla statstjänstemannaposter tillsattes av serber osv. Den albanska kulturen blev hårt trängd och så småningom övergick det till rena slakten av albaner i området. Dock ska sägas att den albanska UCK-guerillan inte gjorde saken lätt för serberna. Det var mot den bakgrunden som NATO ingrep i våras och genom luftangrepp lyckades stoppa de serbiska attackerna mot Kosova. Istället blev resultatet av de serbiska övergreppen – precis som i Kroatien och Bosnien-Hercegovina – att det var serberna i området som drabbades värst.
Den sjätte jugoslaviska delrepubliken, Montenegro, ingår fortfarande – tillsammans med Serbien – i federationen Jugoslavien. Men det finns starka krafter i det västvänliga Montenegro som vill frigöra landet från krigsförbrytaren Slobodan Milosevic.
Du kan i övrigt gå in på Contras frågor och svar och titta på frågorna FN och Jugoslavien respektive Slobodan Milosveic.