Varför är det sällan att demokratiska länder är i krig?
Hampus Hult Gustavsson, Barnarp
stg2huha[snabel-a]st.edu.jonkoping.se
Det är faktiskt så att det inte går att hitta några krig alls mellan demokratiska länder – åtminstone inte i modern tid.
Inte för att det inte går att mobilisera folk för krig med demokratiska metoder. Framgångsrika krigsinsatser från demokratiska länder i krig mot diktaturer finns det många exempel på. Storbritannien och USA mot Tyskland i Andra världskriget inte minst.
Och visst kan demokratiska ledare försöka rycka till sig opinionsstöd genom att utnyttja konflikter med andra länder. Men detta blir allt svårare i öppna samhällen och täta kontakter med andra länder och folk. Men det finns ju i demokratiska samhällen alltid någon som kan ge sig ikast med att försöka övertyga väljarna om en mer fredlig modell.
Diktatorer har ibland försökt rädda sin egen position genom att samla nationen mot en yttre fiende. Den argentinska militärjuntans försök att erövra Falklandsöarna från Storbritannien 1982 är ett klassiskt exempel. Resultatet blev inte det av militärjuntan önskade. Efter att ha förlorat kriget föll juntan och Argentina började en mödosam och långsam återgång till demokrati.
En viktig förklaring till att det inte blir några krig mellan demokratiska länder är att man i ett demokratiskt samhälle är van vid samarbete och kompromisser. I diktaturer är det istället så att den som sitter i makten behåller makten genom att köra över sina motståndare. När diktatorn möter problem på den internationella arenan försöker han lösa de problemen på samma sätt som han är van vid hemma. Och då är risken för krig överhängande. Den demokratiske ledaren försöker komma fram med kompromisser och förhandlingar. Är motståndaren en demokrati finns det stora utsikter att de förhandlingarna och kompromissena ger resultat. Medan det däremot om motståndaren är en diktatur mycket väl kan leda till att inga vettiga kompromisser kan uppnås.