Jo jag skulle vilja veta lite om konflikten i Kongo-Kinshasa.
Linda Pettersson (19 september 1999)
pettersson_linda[snabel-a]hotmail.com
Som de flesta stora konflikter har konflikten i Kongo-Kinshasa en komplex bakgrund. Kongo-Kinshasa med 50 miljoner invånare har 200 etniska grupper och 200 språk. Det finns alltså alla möjligheter till etniska konflikter, allianser och motallianser.
Kongo var före 1960 en belgisk koloni. Belgien som kolonialmakt hade, i motsats till Frankrike och Storbritannien, inga ambitioner att utveckla den inhemska befolkningen. När landet blev självständigt fanns det bara något dussintal människor med universitetsutbildning i landet! Landets förste president, Patrice Lumumba, blev nära lierad med Sovjetunionen. Antikommunistiska krafter ville sätta stopp för Lumumba och lyckades störta honom, men därefter följde en rad kupper och motkupper. FN var också djupt involverat i konflikten, där bland annat svenska trupper spelade en viss roll när det gällde att backa upp centralregeringen i Léopoldville (nuvarande Kinshasa). 1965 tog Jopseph Desiré Mobutu makten i en statskupp. Han skapade en regim som höll makten i mer än trettio år. Mobutu drev inledningsvis en kraftfull politik. Eftersom han var pålitlig antikommunist kunde han räkna med stöd från västmakterna. Han satsade hårt på an ”afrikanisering” av landet, som döptes om till Zaire (Mobutu ansåg att detta var ett ursprungligt afrikanskt namn på Kongo-floden, så var dock knappast fallet, Kongo är en lokal beteckning som använts av många av stammarna som bott längst floden, tveksamt är om någon använt namnet Zaire eller ens något liknande).Trots rika naturtillgångar (koppar, diamanter m m) förblev Kongo ett fattigt land och med tiden tappade Mobutu sin tidigare handlingskraft. Den kraft som fanns kvar användes mest till att försvara makten. Härskaren och landet blev alltmer korrumperat. Landet stannade kvar i djupaste fattigdom – redan vid frigörelsen 1960 var det ett av jordens fattigaste länder, det är dte fortfarande.
1996 etablerade den gamle kommunisten Laurent Kabila en gerillarörelse i östra Kongo/Zaire. Basen var rwandier (tutsier) som fördrivits från sitt eget land i samband med inbördeskriget där. Kabila hade knappast längre någon ideologisk drivkraft. Men makt och pengar är ju också drivkrafter. På bara ett drygt år lyckades Kabila erövra hela landet från den alltmer försvagade Mobutu. Mobutu var sjuklig och avled i Marocko ett halvår efter det att han förlorat makten.
Kabilas gerillastyrkor var glada amatörer som nådde framgång på grund av ett förvirrat motstånd. När han väl nått makten hade maktbalansen ändrats i andra delar av landet. Då hade hutu-flyktingar från Rwanda kommit in i landets västra delar. Ett nytt uppror började. Under 1998 försökte Kabila avpolletera sina tidigare allierade, tutsierna från Rwanda. Nya konflikter uppstod och Kabila störtades så när i en rebelloffensiv från hans gamla allierade. Men den offensiven stoppades genom ingripande från en rad afrikanska länder som av någon anledning ansåg att just Kabila var värd deras stöd.
Kabila störtade en korrumperad diktator, men han har på inget sätt visat sig vara bättre själv. Han har hänsynslöst slagit ner oppsoitionen. Han har inte genomfört några välbehövliga ekonomiska reformer och Kongo-Kinshasa saknar det mest grundläggande som behövs av institutioner och infrastruktur i ett fungerande samhälle. Av landets 200 etniska grupper är många motståndare till Kabila och försöker med våld störta honom. Han skulle säkert bara få en blygsam andel av rösterna i fria val – men med det splittrade landet är det naturligt att ingen skulle få någon större andel. Kabilas maktposition är för närvarande helt beroende av militärt stöd från Angola, Zimbabwe och Namibia.