I skolan skall vi göra ett arbete om ett u-land, jag har valt att skriva om Kina. så nu undrar jag om du hade kunnat skriva lite fakta om Kina till mig, men skriv även om barnarbete m m.
Erika, Kristianstad (22 januari 2000)
queen_erika6[snabel-a]hotmail.com
Kina är ett av världen äldsta kulturländer. Landet är mycket bördigt, har under sekler hyllat utbildning. Därför är det dubbelt sorgligt att Kina i våra dagar måste räknas till u-länderna. I årtusenden har ju landet tillhört de mest ekonomiskt och tekniskt avancerade länderna. Det förtjänar också att notera att de kinesiska områden som slagit in på en kapitalistisk väg förvisso inte kan räknas till u-länderna. Taiwan naturligtvis. Men också Hongkong, som trots den Kommunist-kinesiska utrikespolitiska kontrollen, anses vara världens friaste kapitalistiska ekonomi. Levnadsstandarden i Hongkong ligger på ungefär svensk nivå. Inte långt efter kommer Singapore, där kineser är dominerande i samhällsekonomin.
Om man ser på den kinesiska kulturen så var den uppbyggd kring ett hierarkiskt system med respekt för överordnade. Tyvärr har detta system i våra dagar kunnat utnyttjas av kommunisterna, som grep makten 1949. När Mao Tsetung skaffat sig den absoluta makten var många beredda att underordna sig, det var i enlighet med den konfucianska läran och traditionen. Men Mao kombinerade den konfucianska synen i Kina med hänsynslöst brukande av våld och vapenmakt. “Makten kommer ur gevärspipan” var ett av hans klassiska yttranden.
Den marxistiska och leninistiska teorin som Mao anslöt sig till utgick från att en liten elit inom kommunistpartiet hade rätt att gripa makten och konsolidera den för att påskynda den lagbundna historiska utvecklingen. När väl makten var konsoliderad behövdes inga diskussioner eller fria debatter om vilken väg som var den rätta. Det var redan fastställt i Marx och Lenins skrifter och Mao var den ende som kunde uttolka och utveckla dem.
När utvecklingen i olika avseenden inte gick hans väg tvekade han inte att tillgripa hänsynslöst våld för att driva igenom sin linje. Den amerikanske forskaren Rudolph J Rummel anser att Maos regim mördade 35 miljoner människor för att nå sina politiska mål. Andra hävdar att antalet dödsoffer var både två och tre gånger så många. Med den hänsynslöshet som råder under en sådan regim blir envåldshärskarens ställning lätt stark – så länge han inte vacklar i sin hänsynslöshet. Mao är i detta helt jämförbar med Stalin och Hitler, som också genom hänsynslös terror byggde upp sina statsbildningar.
I vissa avseenden har Kina gått igenom genomgripande förändringar sedan Mao Zedongs död 1976. I andra avseenden har ingenting alls hänt.
För det första. En psykopat är borta. Och Maos galna infall, nycker och kampanjer som styrde hundratals miljoner kinesers liv och kostade tiotals miljoner livet, de finns inte mer. En mans nycker, hur galna och ansvarslösa de än var, ledde i det totalitära Kina till att människor kastades i läger, mördades, torterades och avrättades på i stort sett inga grunder alls. Många av de senare ledarna, Deng Hsiaoping (Teng Xiaoping) inte minst, föll i onåd och förnedrades å det grövsta under Maos tid. Andra dödades eller tvingades till självmord, till exempel Maos utsedde efterträdare Lin Piao. Sådant förekommer idag inte alls i samma utsträckning. Visst faller ledare och visst kastas oppositionella i fängelse. Men inte på samma sätt som under Maos tid.
För det andra. Marknadsekonomin tolereras i allt större utsträckning. Visserligen är fortfarande större delen av de kinesiska företagen statsägda eller ägda av kommunerna, de drivs ofta med vansinniga förluster som täcks ur statskassan. Men trots allt finns det en växande del av näringslivet som faktiskt styrs efter marknadsekonomiska principer och det är till och med tillåtet för människor att driva egna företag och tjäna pengar. Kineser kan till och med klä sig efter egen smak och de behöver inte alla ha så kallad “Mao-uniform”.
För det tredje. Inga förändringar alls vad gäller det politiska förtrycket. Det finns fortfarande bara ett tillåtet politiskt parti. Den som utmanar det politiska ledarskapet kastas i fängelse eller läger – eller avrättas. Inget annat land avrättar så många som Kina. Ingen kan göra karriär inom systemet utan att ansluta sig till den kommunistiska retoriken. Men trots allt. Det finns ett förbjudet, men trots allt existerande, oppositionsparti, Kinas Demokratiska Parti. Något sådant fanns inte på Maos tid. En del av de oppostionella, som avtjänat tiotals år i läger, har till och med släppts ut till Väst, vilket skett i utbyte mot kommersiella eftergifter från Väst. Men fortfarande finns det tiotusentals, hundratusentals, ja kanske miljoner, politiska fångar. Religionsutövning tillåts bara i mycket snäva ramar osv.
Vad gäller barnarbete är detta flitigt förekommande ute i byarna. Där sköts mycket av industrin och jordbruket med mycket primitiva metoder. De stora exportindustrierna finns dock oftast i andra områden, där villkoren kan vara mycket hårda. Arbetsdagarna långa och förtjänsten liten. Men ofta är det åtminstone tonåringar som arbetar i de fabrikerna.