Vad har Kina för ekonomi nu och vad har det för konsekvenser? Är det planekonomi eller marknadsekonomi? Och vad hade de förut?
Karin Lindskog, Härnösand (20 december 2000)
karin_lindskog[snabel-a]hotmail.com
Kina har genomlevt många plågsamma ekonomiska experiment sedan kommunisternas maktövertagande 1949. Till att börja med var det Sovjetunionen som var den ekonomiska modellen. Det vill säga man satsade på statligt ägda jätteanläggningar för tung industriproduktion. Det som Kina passade särskilt dåligt för.
Under Mao Tse-tung genomfördes flera ekonomiska experiment, som inte bara kostade landet mycket ekonomiskt, utan också ledde till massdöd och mänskligt lidande i stora mått.
Det “stora språnget framåt” från slutet av 1950-talet innebar att man i primitiva anläggningar på landsbygden skulle tillverka det som man misslyckats med i de stora sovjetinspirerade anläggningarna från början av 1950-talet. Det misslyckades där också.
Under 1960-talet genomfördes “kulturrevolutionen” då det blev fritt fram för partiaktivister att trakassera (ja att slå ihjäl) dem som som stod för det gamla, till exempel i ekonomin. Outbildade fanatiker skulle styra landet. Det var det tredje stora misslyckandet.
På 1960-talet infördes också “folkkommunerna” vilket innebar en enorm centralisering av jordbruket. Jordbruket, som innan kommunismen drivits av miljontals småbönder, efter den kommunistiska revolutionen ersatts av kollektivjordbruk ombildades nu till produktionsenheter med 50.000 invånare. Livet skulle kollektiviseras så att människorna på vissa ställen tvingades att leva i sovsalar och äta centralt lagad mat.
Även folkkommunerna resulterade i ekonomiska bakslag.
De värsta banditerna i samband med kulturrevolutionen betecknade av de kommunistiska ledare som tog över kulturrevolutionens misslyckande som “de fyras gäng”. Där var Mao Tse-tungs hustru Chiang Ching ledande kraft. De fyras gäng drev ekonomin ytterligare några steg mot botten under perioden 1973-1977. Det året kom Deng Hsiao-ping (Teng Xiaoping) till makten. Han hade haft en ledande position (som bland annat vice premiärminister) innan kulturrevolutionen, men avpolletterades och förnedrades under kulturrevolutionen. Efter trettio års ekonomiska misslyckanden lanserade Deng sin enkla slogan: Det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit, bara den fångar möss. Det innebar öppningen för ett mer marknadsorienterat synsätt.
Den brittiska kolonin Hongkong utgjorde länge Kinas fönster till den kapitalistiska omvärlden. Hongkongs exempellösa ekonomiska framgångar visade vad det kapitalistiska systemet kunde prestera inom den kinesiska kulturens ram. Kina öppnade ett antal “frihandelsområden” där man tillät marknadskrafterna att regera. Den lilla byn Shenzhen, några mil från Hongkong, är idag en sjudande miljonstad, helt byggd på marknadsekonomins grund. Under 1990-talet har man vågat låta marknadsekonomin och fri företagsamhet spela en stor roll inom vissa näringsgrenar, framförallt den lätta konsumtionsvaruindustrin. Men i botten är Kina fortfarande ett planekonomiskt system där de stora företagen kontrolleras av staten, ofta går med stor förlust, som täcks av staten. Den lilla marknadsekonomiska delen av ekonomin fungerar emellertid som ett viktigt smörjmedel, den hjälper till att eliminera planekonomins allra värsta brister – utan att egentligen lösa de grundläggande problemen.
Armén spelar också en viktig roll som företagare. Under de värsta åren under kulturrevolutionen var arméns industriimperium det enda som fungerade i Kina.
Man kan inte tala om Kinas ekonomi utan att ta upp vad som hänt på Taiwan. Provinsen Taiwan var 1949 den fattigaste i hela Kina. Men där lyckades nationalistpartiet Kuomintang behålla makten. Man satsade på marknadsekonomi och injicerade kapital till en grupp människor som blev industrialister. Detta skedde genom att staten tvångsinlöste storgodsägarnas jordbruk och delade ut jorden till småbönderna. Därmed blev de snarast kollektiviserade storgodsen entreprenörsstyrda familjejordbruk. Betalning för storgodsen skedde i form av statsobligationer som hade lång löptid och låg ränta, men som kunde lösas in i förtid om pengarna investerades i nya industriföretag. Detta var början till Taiwans exempellösa ekonomiska framgångar. De gamla storgodsägarna övergick ganska mangrant till att bli industriidkare. Taiwan (Republiken Kina) är idag ett välmående industriland och en livskraftig demokrati, med ett välstånd som är många gånger högre än fastlandets.